Okej, nyår. Kommer _inte_ att uppdatera bloggen ytterliggare förrän sommaren då jag faktiskt kan fortsätta bygga damm. Det är fortfarande ett gapande hål mitt i trädgården som jag inte kommer åt.
Och Arch Nemesis har förmodligen växt sig till oanade höjder. En tjuga på att man kan gömma en jävla giraff i fanskapet när jag kommer tillbaka. Synthmon mot Goliat-gräset liksom.
söndag 30 december 2007
torsdag 22 november 2007
Innan Dreamhack #1
En vecka kvar till Dreamhack nu. Själva evenemanget börjar på torsdagen men personligen skall jag först komma på fredagen. Jag tänker inte offra två vardagar för något sådant.
Anyways, jag tänkte att, shit, fett med cash jag har. Så jag tänkte att jag skulle kirra den där uppgraderingen jag funderat på ett tag.
Kollade in vad jag tänkte mig att jag skulle ha. Först och främst var det processorn som behövde bytas. Helt i enlighet med alla cyniska visioner måste självfallet datorns alla centrala komponenter bytas ut. Moderkortet var för gammalt för en modern processor, så det behövde bytas ut. Ett nytt moderkort skulle sällan vara kompatibelt med mitt gamla grafikkort, så det behövde också bytas ut. Inte helt oväntat skulle ju internminnet behöva ses över också.
Så för att byta ut den enda del som var riktigt dålig snackade vi om en uppgradering på dryga 4000 kronor. Det hade jag bara inte, och det skulle jag inte kunna skaffa framtill Dreamhack. Snarare skulle min potentiella budget ligga på drygt 3000-3500 kronor. Nära, men nära skjuter ingen hare.
Så jag ser över planerna igen, och försöker hitta alternativa lösningar. Skälet till att grafikkortet behövde bytas ut var att moderkortet inte skulle stödja både nya processorer och det gamla grafikkortets AGP-koppling. Enter Tryst(som förmodligen heter något helt annat, och troligen genomsvenskt, IRL), som glatt säger "Nejmen det är lugnt, jag har ett sådant här moderkort, det funkar perfekt för båda". So I'm like, whoopie, och kollar in det.
Visar sig att moderkortet är fullständigt tillfredsställande - likaså priset. Så med 2GB internminne, en Core 2 Quad-processor och ett nytt skinande moderkort kunde jag behålla mitt gamla grafikkort, och därmed spara mig på en kostnad på dryga 800-1000 kronor. Moderkortet var även snäppet billigare än vad jag förväntat mig så den slutgiltiga kostnaden landade på 3303 kronor, precis så mycket jag hade alltså. Ett par dagar senare dimper det ner ett paket från den där snubben, Dustin.
Jag tänker att, en datoruppgradering kommer bli lite tråkig om man inte blåser ut hårddiskarna i samma veva. Jag behövde alltså Windows XP-installeringsskivan, som låg gömd någonstans sen flytten. Eftersom vi flyttade ut såväl kontor som hem från gamla villan - till olika platser, givetvis - hade jag ingen aning vart den skivan hade tagit vägen. Antingen hade den hamnat i ett set av lådor, eller ett annat. Ytterliggare bevis på att min kära familj kan vara lite virrig ibland(Ett perfekt exempel är köksflytten, där vi verkar ha packat grejer som vi hittade i köket snarare än det vi faktiskt skulle behöva i den nya lägenheten. Vi har fortfarande inga glasskålar)
Pappa lyckades dock leta reda på XP-skivan som låg gömd i hans kassaskåp i arkivet. Huruvida kassaskåpet ens hade blivit uttömt innan det flyttades hade jag ingen aning om. Hur som helst var det inget problem längre.
Så sisådär runt åttatiden på onsdag kväll tog jag ut min dator till vardagsrummet för att ge den en bekväm plats på mattan. Går fram till elementet och petar runt lite ett tag, innan jag börjar öppna datorn.
Datorn var självklart ett dammets paradis eftersom jag, som en typiskt lat gamer, aldrig har dammat av den. Det var mer damm i den datorn än i en genomsnittlig obduktionssal("För övrigt anser jag att era liknelser bör förgöras" - Trukem). Så till den besvärliga uppgift att koppla bort det gamla moderkortet. Först börjar jag ta bort alla små attiraljer på moderkortet. Inte visste jag just vad jag plockade bort, och jag misstänker att jag plockade bort ett par grejer som borde ha stannat. Började med det sedvanliga internminnet, som enkelt gick ut såsom det gjort tusentals gånger tidigare, och grafikkortet gjorde det sällskap strax därefter. Sedan börjar jag riva ut alla kablar som satt i såväl moderkort som hårddisk. Hårddiskarna och PSUn får visserligen sitta kvar, men jag ville inte ha kablarna i vägen. Jag fortsätter därefter att plocka bort CPU-fläkten, vilket gick snabbt och enkelt på grund av dess ganska elementära placering. Sedan hittar jag en nätliknande grunka som sitter strax under processorn, vars uppgift jag var helt osäker på, men som jag plockade bort ändå. Nåväl.
Sen börjar jag skruva bort alla skruvar som fäster moderkortet i chassit. Det gick ganska enkelt, de var alla ganska tydliga och det var inte så att det var särskilt problematiska skruvar. I mitt huvud skulle jag sedan bara kunna enkelt plocka bort moderkortet och alla skulle vara glada. När jag försöker uppfylla min dröm... så sitter moderkortet fortfarande fast.
"Vad i helvete", tänker jag, "Vafan gör den så för?"
Jag tittar runt lite på moderkortet, trycker lite här, drar lite där, för att försöka identifiera vad det är som fortfarande håller fast den. Jag insåg att metallplattan på baksidan hade någon typ av säkringar, små metallpiggar som verkade fastna på uttagen på baksidan. Jag börjar metikulöst bända upp de små metallpiggarna med en skruvmejsel, och när det inte fungerade så gick jag helt enkelt loss på grunkan. Jag bände till den som satan till jag försökte plocka ut den helt.
Den gubben gick inte heller. Moderkortet satt fortfarande stenhårt. Då började jag bli otålig, så jag gick loss på varje liten grej som kunde potentiellt hålla fast den. Jag lossade baksidan av chassit och försökte lossa några skruvar; men det gick inte heller. Jag försökte bända upp några små metallpiggar som hade med någon av kontakterna att göra; det funkade inte heller.
Till slut var jag dödligt nära på att ge upp och ringa en datortekniker tills jag insåg en sak.
Mitt på moderkortet, strax under processorn, satt en jävlig skruv, skinandes i ljuset, likt en blek nörd som moonar mig under en gatlykta.
Lugnt och sansat skruvade jag loss den slutgiltiga skruven för att sedan, medan jag utkämpade en osynlig inre kamp mellan raseri och rationalitet, plocka bort moderkortet.
En intensiv ström av känslor - främst den sorts gladlynthet som sker när man slagit ned en hånande opponent i ett våldsamt slag - vällde inom mig. Jag tittade med förakt på det gamla grafikkortet med precis samma blick som när jag slängde ut CRT-skärmen för ett år sedan.
Jag kastade mig över lådan med de nya delarna och började gräva upp de diverse komponenterna. Jag öppnade lådan med moderkortet och började, för första gången i mitt liv, läsa en manual tydligt. Jag läste igenom licensavtalet och instruktionerna för dummies. Slutligen kände jag mig redo och började plocka ihop kortet.
Den första i en rad av trubbel var CPU-fläkten. Den ville bara inte. Instruktionen visade glatt och tydligt en CPU-fläkt som gick ifrån helt separat till totalt inkopplad. Så var knappast verkligheten, som skiljde sig markant från de glada små illustrationerna som manualen visade. Det tog mig kanske en halvtimme att inse att det var något _jag_, i den grundläggande principen, gjorde fel. Jag insåsg snart att jag måste trycka i processorskruvarna lugnare.
Det gick inte.
Jag insåg att processorfläkten måste vara vänd åt rätt håll.
Det var den.
Jag "insåg" att skruvarna skulle vara vända på ett annat sätt.
Det hjälpte inte.
Slutligen kom min far fram, efter att ha upptäckt min desperation, och frågade vad det var som gick fel. Jag demonstrerade det för honom, och skruvarna gick i precis som de skulle.
"Good thing you've got such a technical father, then", sade han lite ironiskt och gick sin väg.
De övriga delarna gick i utan problem alls, faktiskt. Kanske för att det mest handlar om att stoppa in delen i rätt slot och trycka lite.
Sen de satans hårddiskarna. De ville ju inte heller. Jag hade satt ihop alla delar och inväntade ivrigt "moment of truth", och ställde upp datorn i mitt rum med alla kablar inpluggade. Jag satte igång den... och inget hände. Jag tryckte lite till på startknappen, och inget hände.
Det var inte rätt. Så jag såg till att elkabeln inte glappade eller något.
Inget hände.
Jag hade ju kopplat i startknappen, eller hur?
Nej. Det hade jag glömt. Så det var att dra ut elkabeln, öppna chassit, leta reda på kabeln till elknappen och hitta rätt position utifrån manualen. Det var inte helt lätt heller, och tog mig ytterliggare tio minuter, men det gick till slut. Datorn gick igång och allt var frid och fröjd. BIOS laddade processorn, datorn laddade internminne, och det såg fint ut. Jag fick den där varma mojsiga känslan i magen när man ser ens fina nya parametrar radas upp i vit text på skärmen.
Sen stannade den och sade "075" eller något sånt. I.e. fullständig computer gibberish.
Men vafan, det tampades jag med lite till. A long story short = hårddiskkabeln var defekt. Detta insåg jag inte på ett låååångt tag. Ni förstår säkert hur det förlöpte(ergo synthmon blir galen, river ut sitt hår, skriker och gormar åt datorn, etc etc).
Nu har datorn gått igång, som ni säkert kan förstå, och jag sitter och installerar de miljarder program och ställer in de tusentals inställningar jag hade förra gången jag körde datorn. Svår att tänka, egentligen. Varje gång jag blåser ur datorn känns det som jag installerar precis samma skit som jag hade förra gången jag gjorde det.
Anyways, jag tänkte att, shit, fett med cash jag har. Så jag tänkte att jag skulle kirra den där uppgraderingen jag funderat på ett tag.
Kollade in vad jag tänkte mig att jag skulle ha. Först och främst var det processorn som behövde bytas. Helt i enlighet med alla cyniska visioner måste självfallet datorns alla centrala komponenter bytas ut. Moderkortet var för gammalt för en modern processor, så det behövde bytas ut. Ett nytt moderkort skulle sällan vara kompatibelt med mitt gamla grafikkort, så det behövde också bytas ut. Inte helt oväntat skulle ju internminnet behöva ses över också.
Så för att byta ut den enda del som var riktigt dålig snackade vi om en uppgradering på dryga 4000 kronor. Det hade jag bara inte, och det skulle jag inte kunna skaffa framtill Dreamhack. Snarare skulle min potentiella budget ligga på drygt 3000-3500 kronor. Nära, men nära skjuter ingen hare.
Så jag ser över planerna igen, och försöker hitta alternativa lösningar. Skälet till att grafikkortet behövde bytas ut var att moderkortet inte skulle stödja både nya processorer och det gamla grafikkortets AGP-koppling. Enter Tryst(som förmodligen heter något helt annat, och troligen genomsvenskt, IRL), som glatt säger "Nejmen det är lugnt, jag har ett sådant här moderkort, det funkar perfekt för båda". So I'm like, whoopie, och kollar in det.
Visar sig att moderkortet är fullständigt tillfredsställande - likaså priset. Så med 2GB internminne, en Core 2 Quad-processor och ett nytt skinande moderkort kunde jag behålla mitt gamla grafikkort, och därmed spara mig på en kostnad på dryga 800-1000 kronor. Moderkortet var även snäppet billigare än vad jag förväntat mig så den slutgiltiga kostnaden landade på 3303 kronor, precis så mycket jag hade alltså. Ett par dagar senare dimper det ner ett paket från den där snubben, Dustin.
Jag tänker att, en datoruppgradering kommer bli lite tråkig om man inte blåser ut hårddiskarna i samma veva. Jag behövde alltså Windows XP-installeringsskivan, som låg gömd någonstans sen flytten. Eftersom vi flyttade ut såväl kontor som hem från gamla villan - till olika platser, givetvis - hade jag ingen aning vart den skivan hade tagit vägen. Antingen hade den hamnat i ett set av lådor, eller ett annat. Ytterliggare bevis på att min kära familj kan vara lite virrig ibland(Ett perfekt exempel är köksflytten, där vi verkar ha packat grejer som vi hittade i köket snarare än det vi faktiskt skulle behöva i den nya lägenheten. Vi har fortfarande inga glasskålar)
Pappa lyckades dock leta reda på XP-skivan som låg gömd i hans kassaskåp i arkivet. Huruvida kassaskåpet ens hade blivit uttömt innan det flyttades hade jag ingen aning om. Hur som helst var det inget problem längre.
Så sisådär runt åttatiden på onsdag kväll tog jag ut min dator till vardagsrummet för att ge den en bekväm plats på mattan. Går fram till elementet och petar runt lite ett tag, innan jag börjar öppna datorn.
Datorn var självklart ett dammets paradis eftersom jag, som en typiskt lat gamer, aldrig har dammat av den. Det var mer damm i den datorn än i en genomsnittlig obduktionssal("För övrigt anser jag att era liknelser bör förgöras" - Trukem). Så till den besvärliga uppgift att koppla bort det gamla moderkortet. Först börjar jag ta bort alla små attiraljer på moderkortet. Inte visste jag just vad jag plockade bort, och jag misstänker att jag plockade bort ett par grejer som borde ha stannat. Började med det sedvanliga internminnet, som enkelt gick ut såsom det gjort tusentals gånger tidigare, och grafikkortet gjorde det sällskap strax därefter. Sedan börjar jag riva ut alla kablar som satt i såväl moderkort som hårddisk. Hårddiskarna och PSUn får visserligen sitta kvar, men jag ville inte ha kablarna i vägen. Jag fortsätter därefter att plocka bort CPU-fläkten, vilket gick snabbt och enkelt på grund av dess ganska elementära placering. Sedan hittar jag en nätliknande grunka som sitter strax under processorn, vars uppgift jag var helt osäker på, men som jag plockade bort ändå. Nåväl.
Sen börjar jag skruva bort alla skruvar som fäster moderkortet i chassit. Det gick ganska enkelt, de var alla ganska tydliga och det var inte så att det var särskilt problematiska skruvar. I mitt huvud skulle jag sedan bara kunna enkelt plocka bort moderkortet och alla skulle vara glada. När jag försöker uppfylla min dröm... så sitter moderkortet fortfarande fast.
"Vad i helvete", tänker jag, "Vafan gör den så för?"
Jag tittar runt lite på moderkortet, trycker lite här, drar lite där, för att försöka identifiera vad det är som fortfarande håller fast den. Jag insåg att metallplattan på baksidan hade någon typ av säkringar, små metallpiggar som verkade fastna på uttagen på baksidan. Jag börjar metikulöst bända upp de små metallpiggarna med en skruvmejsel, och när det inte fungerade så gick jag helt enkelt loss på grunkan. Jag bände till den som satan till jag försökte plocka ut den helt.
Den gubben gick inte heller. Moderkortet satt fortfarande stenhårt. Då började jag bli otålig, så jag gick loss på varje liten grej som kunde potentiellt hålla fast den. Jag lossade baksidan av chassit och försökte lossa några skruvar; men det gick inte heller. Jag försökte bända upp några små metallpiggar som hade med någon av kontakterna att göra; det funkade inte heller.
Till slut var jag dödligt nära på att ge upp och ringa en datortekniker tills jag insåg en sak.
Mitt på moderkortet, strax under processorn, satt en jävlig skruv, skinandes i ljuset, likt en blek nörd som moonar mig under en gatlykta.
Lugnt och sansat skruvade jag loss den slutgiltiga skruven för att sedan, medan jag utkämpade en osynlig inre kamp mellan raseri och rationalitet, plocka bort moderkortet.
En intensiv ström av känslor - främst den sorts gladlynthet som sker när man slagit ned en hånande opponent i ett våldsamt slag - vällde inom mig. Jag tittade med förakt på det gamla grafikkortet med precis samma blick som när jag slängde ut CRT-skärmen för ett år sedan.
Jag kastade mig över lådan med de nya delarna och började gräva upp de diverse komponenterna. Jag öppnade lådan med moderkortet och började, för första gången i mitt liv, läsa en manual tydligt. Jag läste igenom licensavtalet och instruktionerna för dummies. Slutligen kände jag mig redo och började plocka ihop kortet.
Den första i en rad av trubbel var CPU-fläkten. Den ville bara inte. Instruktionen visade glatt och tydligt en CPU-fläkt som gick ifrån helt separat till totalt inkopplad. Så var knappast verkligheten, som skiljde sig markant från de glada små illustrationerna som manualen visade. Det tog mig kanske en halvtimme att inse att det var något _jag_, i den grundläggande principen, gjorde fel. Jag insåsg snart att jag måste trycka i processorskruvarna lugnare.
Det gick inte.
Jag insåg att processorfläkten måste vara vänd åt rätt håll.
Det var den.
Jag "insåg" att skruvarna skulle vara vända på ett annat sätt.
Det hjälpte inte.
Slutligen kom min far fram, efter att ha upptäckt min desperation, och frågade vad det var som gick fel. Jag demonstrerade det för honom, och skruvarna gick i precis som de skulle.
"Good thing you've got such a technical father, then", sade han lite ironiskt och gick sin väg.
De övriga delarna gick i utan problem alls, faktiskt. Kanske för att det mest handlar om att stoppa in delen i rätt slot och trycka lite.
Sen de satans hårddiskarna. De ville ju inte heller. Jag hade satt ihop alla delar och inväntade ivrigt "moment of truth", och ställde upp datorn i mitt rum med alla kablar inpluggade. Jag satte igång den... och inget hände. Jag tryckte lite till på startknappen, och inget hände.
Det var inte rätt. Så jag såg till att elkabeln inte glappade eller något.
Inget hände.
Jag hade ju kopplat i startknappen, eller hur?
Nej. Det hade jag glömt. Så det var att dra ut elkabeln, öppna chassit, leta reda på kabeln till elknappen och hitta rätt position utifrån manualen. Det var inte helt lätt heller, och tog mig ytterliggare tio minuter, men det gick till slut. Datorn gick igång och allt var frid och fröjd. BIOS laddade processorn, datorn laddade internminne, och det såg fint ut. Jag fick den där varma mojsiga känslan i magen när man ser ens fina nya parametrar radas upp i vit text på skärmen.
Sen stannade den och sade "075" eller något sånt. I.e. fullständig computer gibberish.
Men vafan, det tampades jag med lite till. A long story short = hårddiskkabeln var defekt. Detta insåg jag inte på ett låååångt tag. Ni förstår säkert hur det förlöpte(ergo synthmon blir galen, river ut sitt hår, skriker och gormar åt datorn, etc etc).
Nu har datorn gått igång, som ni säkert kan förstå, och jag sitter och installerar de miljarder program och ställer in de tusentals inställningar jag hade förra gången jag körde datorn. Svår att tänka, egentligen. Varje gång jag blåser ur datorn känns det som jag installerar precis samma skit som jag hade förra gången jag gjorde det.
torsdag 15 november 2007
Inför DH #1
Dags för det första Dreamhack-inspirerade inlägget.
Först ut, lite hån mot Dreamhacks average publik. Till exempel en grej som en polare noterat. Dreamhack håller som vanligt tävlingar i diverse spel. I år är en av tävlingarna en turnering i Counter-Strike, där förstaplatsen vinner en åktur i en Jaas Gripen. Problemet är att en average Jaas Gripen är byggda för ganska vältränade piloter, och har rätt smala sittbrunnar. I kontrast så har CS-proffsen förmodligen inte hur mycket tid som helst över till fysisk träning.
Ursäkta fördomarna dock, men det var ett roligt skämt. En annan tävling som ska hållas är en CS 1on1, i en helikopter, 3000 meter upp i luften. CS-spelandet kommer att ske i helikoptern, "till en bakgrund av dunkande rotorblad". Vinnaren får hoppa ut ur helikoptern(presumably) i ett tandemfallskärmshopp.
För att försäkra sig om att de inte får några opassande kandidater lade de till, bredvid "Terms of Use", "privacy policies" etc-knapparna, en knapp där man skulle försäkra att "Du är 18 år eller över och väger högst 90 kilo".
Sköna undertoner.
På en mer seriös note, however, så har jag just beställt de kommande datoruppgraderingarna. Min ganska trötta Celeron skall bytas ut till en Intel Core 2 Quad Q6600 2,4 ghz, och internminnet skall bytas ut till 2gb DDRII. Grafikkortet kommer förvisso behållas men det klarar jag mig med.
Om Dreamhack, då, har en polare bestämt sig för att han ska webcamma hela eventet och sedan snabbspola så man kan se en hel helg av spelade på tio minuter. Webcamma lite kommer i alla fall ske, får vi hoppas.
Call of Duty 4 äger också. Jag rekommenderar det varmt.
Först ut, lite hån mot Dreamhacks average publik. Till exempel en grej som en polare noterat. Dreamhack håller som vanligt tävlingar i diverse spel. I år är en av tävlingarna en turnering i Counter-Strike, där förstaplatsen vinner en åktur i en Jaas Gripen. Problemet är att en average Jaas Gripen är byggda för ganska vältränade piloter, och har rätt smala sittbrunnar. I kontrast så har CS-proffsen förmodligen inte hur mycket tid som helst över till fysisk träning.
Ursäkta fördomarna dock, men det var ett roligt skämt. En annan tävling som ska hållas är en CS 1on1, i en helikopter, 3000 meter upp i luften. CS-spelandet kommer att ske i helikoptern, "till en bakgrund av dunkande rotorblad". Vinnaren får hoppa ut ur helikoptern(presumably) i ett tandemfallskärmshopp.
För att försäkra sig om att de inte får några opassande kandidater lade de till, bredvid "Terms of Use", "privacy policies" etc-knapparna, en knapp där man skulle försäkra att "Du är 18 år eller över och väger högst 90 kilo".
Sköna undertoner.
På en mer seriös note, however, så har jag just beställt de kommande datoruppgraderingarna. Min ganska trötta Celeron skall bytas ut till en Intel Core 2 Quad Q6600 2,4 ghz, och internminnet skall bytas ut till 2gb DDRII. Grafikkortet kommer förvisso behållas men det klarar jag mig med.
Om Dreamhack, då, har en polare bestämt sig för att han ska webcamma hela eventet och sedan snabbspola så man kan se en hel helg av spelade på tio minuter. Webcamma lite kommer i alla fall ske, får vi hoppas.
Call of Duty 4 äger också. Jag rekommenderar det varmt.
måndag 12 november 2007
Winter Interval
Okej, alltså, vafan. Har inte ens sett till den här bloggen på månader, och en del har hänt sedan dess. Egentligen kommer följande vara ganska pointless, men anyway.
Jag kan rapportera att,
- jag har flyttat till en fyra på Lilla Essingen, litet men centralt
- Call of Duty 4 äger
- Jag ska till Dreamhack, och kommer troligen att skriva en snutt eller så under eventet
- Höstlovet har kommit och gått utan några större revolutioner alls
- Tån har läkt, ish
- Sjuorna har lagt av
- Deviagames.se gör lite progress, tack vare ny kodare
- jag spelar bas i låten Smells Like Teen Spirit under showkursen, kanske kör, men det kan bli segt
So there you go. Typ allt som har skett sedan förra update, i vad kan det ha vart, augusti.
Cepe liv typ.
Jag kan rapportera att,
- jag har flyttat till en fyra på Lilla Essingen, litet men centralt
- Call of Duty 4 äger
- Jag ska till Dreamhack, och kommer troligen att skriva en snutt eller så under eventet
- Höstlovet har kommit och gått utan några större revolutioner alls
- Tån har läkt, ish
- Sjuorna har lagt av
- Deviagames.se gör lite progress, tack vare ny kodare
- jag spelar bas i låten Smells Like Teen Spirit under showkursen, kanske kör, men det kan bli segt
So there you go. Typ allt som har skett sedan förra update, i vad kan det ha vart, augusti.
Cepe liv typ.
tisdag 18 september 2007
Mysteriet Tätnar - pause - NOT
Så dessa små 72:or har nu skalat upp sin jobbighet ytterliggare lite. Min lilla plan behövdes inte - de var tillräckligt tydliga än då. De satt konstant i min närhet och höll på och lekte med just de signatur-gemen som de använt till de små lapparna, de zebrarandiga ena. Troligen meningen också.
Det blev ganska tydligt vilka det handlade om. Speciellt eftersom det till och med dök upp ett helt gäng email i min skolpost med saker i stil med,
I quote,
"Hej, från dom två som tycker att du är het. Är du sur på oss? :), svara om du vill.jag lovar vi skojar inte med dig vi menar det vi skrev i brevet men vi vågar inte fråga dig om du är arg på oss för du ignorerar oss:("
"förlåt förlåt förlåt vi menar vad vi sa i brevet du e faktiskt HET!"
"hej, det är roligt när du e glad , du har ett fint leende heting!!!"
Visst, liksom, de får hålla på hur mycket de vill. Små lappar i skåpet kan jag ta, och emailen kan jag acceptera. Men det som börjar bli redigt störigt är att de faktiskt förföljer mig konstant. Två dagar spenderade dem i konstant närhet. Pretty obvious, and pretty annoying.
Det är störigt att dem valt att en barnslig liten lek skall centreras runt mig. Jag har bättre saker för mig än att konstant se ett par sjuor i ögonvrån. I början var det mest skumt men efter ett tag blev det redigt störande. Jag vet inte om det verkar så tydligt i text, men testa det själv någon gång och se hur det känns efter en stund.
Häromdagen ville de erbjuda mig en dricka, as well. Jag var knappast intresserad efter att jag tryckt i mig fem eller något sådant(vadå, de kostar ju fem kronor for goodness sake!), vilket också var orsaken till att jag just kommit tillbaka från att ha pissat. However, jag tycker att även de kan spendera sin tid på ett bättre sätt. I sure know I can.
Vilket gör det till ett totalt mysterium varför jag sätter mig och bloggar medan jag i själva verket borde plugga svenska.
Det blev ganska tydligt vilka det handlade om. Speciellt eftersom det till och med dök upp ett helt gäng email i min skolpost med saker i stil med,
I quote,
"Hej, från dom två som tycker att du är het. Är du sur på oss? :), svara om du vill.jag lovar vi skojar inte med dig vi menar det vi skrev i brevet men vi vågar inte fråga dig om du är arg på oss för du ignorerar oss:("
"förlåt förlåt förlåt vi menar vad vi sa i brevet du e faktiskt HET!"
"hej, det är roligt när du e glad , du har ett fint leende heting!!!"
Visst, liksom, de får hålla på hur mycket de vill. Små lappar i skåpet kan jag ta, och emailen kan jag acceptera. Men det som börjar bli redigt störigt är att de faktiskt förföljer mig konstant. Två dagar spenderade dem i konstant närhet. Pretty obvious, and pretty annoying.
Det är störigt att dem valt att en barnslig liten lek skall centreras runt mig. Jag har bättre saker för mig än att konstant se ett par sjuor i ögonvrån. I början var det mest skumt men efter ett tag blev det redigt störande. Jag vet inte om det verkar så tydligt i text, men testa det själv någon gång och se hur det känns efter en stund.
Häromdagen ville de erbjuda mig en dricka, as well. Jag var knappast intresserad efter att jag tryckt i mig fem eller något sådant(vadå, de kostar ju fem kronor for goodness sake!), vilket också var orsaken till att jag just kommit tillbaka från att ha pissat. However, jag tycker att även de kan spendera sin tid på ett bättre sätt. I sure know I can.
Vilket gör det till ett totalt mysterium varför jag sätter mig och bloggar medan jag i själva verket borde plugga svenska.
torsdag 13 september 2007
The Mystery Unravels
Ok, here's the deal.
Onsdag: Jag glömmer min loggbok i basgruppsrummet. När jag återvänder i slutet av dagen har någon skrivit in, med blyerts, "is the shit <3" efter mitt namn. Polarens skämt tänker jag.
Torsdag morgon: Öppnar skåpet tidigt på morgonen för att lämna kavajen. En liten lapp ramlar ut. Den är ihopvecklad, ungefär storleken av ett månadskort. Lappen är ihopvikt och förseglad med ett litet gem, med zebramönster. På lappen står det, "Kendall, du é het. Från: 2 tjejer i 7:2".
Torsdag kväll: Öppnar skåpet igen - ny lapp ramlar ut. Fortfarande ihopvikt, fortfarande med
zebragem, men denna gång större och med ett annat budskap.
"Psst du é hetast i hela världen"
"Vi lovar!, vi skojar inte!
Du é verkligen HET!
Simon Kendall!
Från dom 2 tjejerna
Det är inte dina kompisar som skojar med dig! Vi lovar(checka handstilen
Vi är dina hemliga fans! We are your stalkers!"
...
Liek wtf.
En tjuga på att det är mina polare(:P). Anything else would seem odd, and possibly quite deranged. Lapparna isätts i skåpet mellan klockan 15 och 17, that's all I know. Mellan torsdag morgon och torsdag kväll har jag diskuterat frågan med en vän, och sagt bland annat
"Det är klart Danne, möjligen Jonas", varpå han påpekar den väldigt icke-Jonas-iga handstilen.
Så jag har artikulerat en plan.
Imorgon skall jag, med ganska högljudd röst, prata om det med vissa nyckelord om och om igen. Bara för att, liksom. Jag säger något i stil med,
"Well, jag är i alla fall säker på att de inte känner till mitt internetalias", eller, tja, jag vet inte. Förslag är uppskattade.
Vid något tillfälle skall jag även stanna i området runt mitt skåp till sent på dagen. Skulle lapparna sluta komma vid någon tidpunkt här emellan är det lika bra. Palla lappar liksom. Såååå 90-tal.
Edit: Bloggers formatering är helt cpad. Den är dålig på radbrytningar vad det verkar.
Onsdag: Jag glömmer min loggbok i basgruppsrummet. När jag återvänder i slutet av dagen har någon skrivit in, med blyerts, "is the shit <3" efter mitt namn. Polarens skämt tänker jag.
Torsdag morgon: Öppnar skåpet tidigt på morgonen för att lämna kavajen. En liten lapp ramlar ut. Den är ihopvecklad, ungefär storleken av ett månadskort. Lappen är ihopvikt och förseglad med ett litet gem, med zebramönster. På lappen står det, "Kendall, du é het. Från: 2 tjejer i 7:2".
Torsdag kväll: Öppnar skåpet igen - ny lapp ramlar ut. Fortfarande ihopvikt, fortfarande med
zebragem, men denna gång större och med ett annat budskap.
"Psst du é hetast i hela världen"
"Vi lovar!, vi skojar inte!
Du é verkligen HET!
Simon Kendall!
Från dom 2 tjejerna
Det är inte dina kompisar som skojar med dig! Vi lovar(checka handstilen
Vi är dina hemliga fans! We are your stalkers!"
...
Liek wtf.
En tjuga på att det är mina polare(:P). Anything else would seem odd, and possibly quite deranged. Lapparna isätts i skåpet mellan klockan 15 och 17, that's all I know. Mellan torsdag morgon och torsdag kväll har jag diskuterat frågan med en vän, och sagt bland annat
"Det är klart Danne, möjligen Jonas", varpå han påpekar den väldigt icke-Jonas-iga handstilen.
Så jag har artikulerat en plan.
Imorgon skall jag, med ganska högljudd röst, prata om det med vissa nyckelord om och om igen. Bara för att, liksom. Jag säger något i stil med,
"Well, jag är i alla fall säker på att de inte känner till mitt internetalias", eller, tja, jag vet inte. Förslag är uppskattade.
Vid något tillfälle skall jag även stanna i området runt mitt skåp till sent på dagen. Skulle lapparna sluta komma vid någon tidpunkt här emellan är det lika bra. Palla lappar liksom. Såååå 90-tal.
Edit: Bloggers formatering är helt cpad. Den är dålig på radbrytningar vad det verkar.
fredag 7 september 2007
Bloodshed n Poetry
So. Jag har alltså varit iväg och skurit upp det eviga nageltrånget. Av något skäl har jag ärvt whiny ass tår som inte kan hantera sin egen nagel. Den har alltså sedan flera år tillbaka varit konstant svullen, öm och då och då blodig/varande. Not funny.
Jag har haft det här på båda stortår men nyligen(well, 2 år sen) opererat den ena. Det gick assmidigt, didn't feel a thing och hade inga problem what-so-ever med den efteråt. Så vi har de senaste två åren gått runt och sagt, alright, vi ska lösa det här, alldeles strax. Först igår kunde vi åka iväg och skära upp den.
Det är en jävligt skum procedur faktiskt. Först mötte jag en bitter receptionist som var hur purken som helst över en tre minuters försening. Hon sade med en gnällande röst att ja, nu är du ju försenad lilla ponken, nu måste jag ringa herr doktor för att se om han kan ta emot dig tre minuter senare än normalt.
Jag hade överseende för den här lilla incidenten och fick helt enkelt anta att hennes morgonkaffe hade vart lite surt. Men så fort herr doktor sade, javisst, tre minuter är ingenting struttade jag iväg och lade mig prompt på närmaste brits. Herr doktor dök upp efter en liten stund, närmast samtidigt som min käre mor. Raskt satte han igång med kuttandet och allting var över på tjugo minuter.
Det skumma med ingreppet att det som gör ondast är egentligen bedövningen. Eftersom herr doktor faktiskt kommer att skära upp ett öppet sår i foten så behöver man förstås lokalbedövning - två feta jävla sprutor som han sticker in direkt i benet. Det gör förstås asont eftersom den ska långt in i en tå som består av väldigt lite annat än ben n shit. Av något obskyrt skäl gör det alltid mer ont än någon annan spruta jag någonsin har tagit.
Det tar dock inte lång tid innan bedövningen sätter in. Först känner man sticket från sprutan, sedan ett till - och sedan får man en kittlande känsla under huden. Efter ett tag försvinner den kittlande känslan och då känner man ju ingenting. Man känner vibrationer, vidröringar etc - men allt annat är borta. Herr doktor tog en skarp sprutnål och började sticka lite här och var på tån, men jag kände nada.
Efter det började kuttandet. Man känner hur han drar runt i tån, man hör och känner det äckliga dragandet och raspandet som man egentligen inte vill veta vad det är, och man känner när han drar på kompressen. Inget annat. Helt skumt egentligen.
Förra gången släppte bedövningen långsamt, lite snällt sisådär(jag kan dessutom erinra mig om att endast ha känt en spruta men fått sju - whatev). När bedövningen släppte på riktigt var precis när jag stod på parkeringen till den lokala mataffären kanske sådär tjugo minuter senare, men det gjorde inte precis särskilt ont så det var lugnt ändå. Den här gången, however, släppte den snabbt, precist och med en helvetes massa smärta. Jag stod vid mjölkhyllan och skulle plocka ut gud vet vad när jag plötsligt stannade till. Kroppen gav sig helt plötsligt tillkänna om att en del av den var styckad, nedblodad och fullständigt massakrerad - närmast ett ramaskri från ett sådant litet ingrepp. Jag haltade iväg till bilen och satte mig ner en stund för att undvika för mycket tryck på såret.
I skrivande stund har det alltså gått en dag och tån är endast väldigt blodig. Jag har dock inte varit modig än att ta bort bandaget, så det får vänta en stund. Den är fortfarande väldigt öm dock, och vid minsta beröring kommer man känna ett litet spjut som går in i smärtcentrum av hjärnan. Sandaler är att föredra de kommande dagarna.
Jag har dock noterat att Dammbyggarbloggen inte har handlat så mycket om dammbygge längre. You surprised? Well, de senaste veckorna or so har jag ju inte bara varit och pluggat hela dagen, utan även flyttstädat, och dessutom har det ju verkligen öst ned med regn och annat otyg. Jag tror ärligt talat att Gud, Jack Frost och alla de andra snubbarna uppe i molnen har börjat läsa Aftonbladet. När Aftonbladet säger att sommaren är slut, då lyder Gud. Andra dagen efter det som Aftonbladet kallade "sista sommardagen" så haglade det ju, for Pete's sake!
Jag och Pontus har för övrigt listat ut just varför Hitler sköt sig själv. I en sista desperat allianskupp försökte befälsstaben göra en diplomatisk fingervisning om att javisst var nazisterna trevliga ryssar dem också, genom att göra något typisk ryskt. Hitler förkastade förslaget om att stå på gatorna och dricka vodka, men han gillade Göbbels idé om rysk roulett...
Speer vann.
Jag har haft det här på båda stortår men nyligen(well, 2 år sen) opererat den ena. Det gick assmidigt, didn't feel a thing och hade inga problem what-so-ever med den efteråt. Så vi har de senaste två åren gått runt och sagt, alright, vi ska lösa det här, alldeles strax. Först igår kunde vi åka iväg och skära upp den.
Det är en jävligt skum procedur faktiskt. Först mötte jag en bitter receptionist som var hur purken som helst över en tre minuters försening. Hon sade med en gnällande röst att ja, nu är du ju försenad lilla ponken, nu måste jag ringa herr doktor för att se om han kan ta emot dig tre minuter senare än normalt.
Jag hade överseende för den här lilla incidenten och fick helt enkelt anta att hennes morgonkaffe hade vart lite surt. Men så fort herr doktor sade, javisst, tre minuter är ingenting struttade jag iväg och lade mig prompt på närmaste brits. Herr doktor dök upp efter en liten stund, närmast samtidigt som min käre mor. Raskt satte han igång med kuttandet och allting var över på tjugo minuter.
Det skumma med ingreppet att det som gör ondast är egentligen bedövningen. Eftersom herr doktor faktiskt kommer att skära upp ett öppet sår i foten så behöver man förstås lokalbedövning - två feta jävla sprutor som han sticker in direkt i benet. Det gör förstås asont eftersom den ska långt in i en tå som består av väldigt lite annat än ben n shit. Av något obskyrt skäl gör det alltid mer ont än någon annan spruta jag någonsin har tagit.
Det tar dock inte lång tid innan bedövningen sätter in. Först känner man sticket från sprutan, sedan ett till - och sedan får man en kittlande känsla under huden. Efter ett tag försvinner den kittlande känslan och då känner man ju ingenting. Man känner vibrationer, vidröringar etc - men allt annat är borta. Herr doktor tog en skarp sprutnål och började sticka lite här och var på tån, men jag kände nada.
Efter det började kuttandet. Man känner hur han drar runt i tån, man hör och känner det äckliga dragandet och raspandet som man egentligen inte vill veta vad det är, och man känner när han drar på kompressen. Inget annat. Helt skumt egentligen.
Förra gången släppte bedövningen långsamt, lite snällt sisådär(jag kan dessutom erinra mig om att endast ha känt en spruta men fått sju - whatev). När bedövningen släppte på riktigt var precis när jag stod på parkeringen till den lokala mataffären kanske sådär tjugo minuter senare, men det gjorde inte precis särskilt ont så det var lugnt ändå. Den här gången, however, släppte den snabbt, precist och med en helvetes massa smärta. Jag stod vid mjölkhyllan och skulle plocka ut gud vet vad när jag plötsligt stannade till. Kroppen gav sig helt plötsligt tillkänna om att en del av den var styckad, nedblodad och fullständigt massakrerad - närmast ett ramaskri från ett sådant litet ingrepp. Jag haltade iväg till bilen och satte mig ner en stund för att undvika för mycket tryck på såret.
I skrivande stund har det alltså gått en dag och tån är endast väldigt blodig. Jag har dock inte varit modig än att ta bort bandaget, så det får vänta en stund. Den är fortfarande väldigt öm dock, och vid minsta beröring kommer man känna ett litet spjut som går in i smärtcentrum av hjärnan. Sandaler är att föredra de kommande dagarna.
Jag har dock noterat att Dammbyggarbloggen inte har handlat så mycket om dammbygge längre. You surprised? Well, de senaste veckorna or so har jag ju inte bara varit och pluggat hela dagen, utan även flyttstädat, och dessutom har det ju verkligen öst ned med regn och annat otyg. Jag tror ärligt talat att Gud, Jack Frost och alla de andra snubbarna uppe i molnen har börjat läsa Aftonbladet. När Aftonbladet säger att sommaren är slut, då lyder Gud. Andra dagen efter det som Aftonbladet kallade "sista sommardagen" så haglade det ju, for Pete's sake!
Jag och Pontus har för övrigt listat ut just varför Hitler sköt sig själv. I en sista desperat allianskupp försökte befälsstaben göra en diplomatisk fingervisning om att javisst var nazisterna trevliga ryssar dem också, genom att göra något typisk ryskt. Hitler förkastade förslaget om att stå på gatorna och dricka vodka, men han gillade Göbbels idé om rysk roulett...
Speer vann.
måndag 3 september 2007
Damn this bureaocracy
Insåg just en sak.
Jag spelade den stängda betan till Company of Heroes: Opposing Fronts. Som gäller med sådana saker var det förstås en Non Disclusure Agreement som behövde skrivas under innan man fick börja spela. Det innebar att det var kontraktsbrott att säga något om spelet utanför de stängda beta-forumen.
NDAn på den stängda betan håller i tre år framåt, efter att det skrivs under. Betan släpptes för allmänheten den första september, utan någon NDA.
Jag har dock inte spelat i den öppna betan eftersom den krävde en seg patchnedladdning som endast kunde göras genom spelets seeeega interface, i 0.005 kbit/s.
Eftersom kontraktet fortfarande gäller är det thus olagligt för mig att tala om en öppen beta.
Jag spelade den stängda betan till Company of Heroes: Opposing Fronts. Som gäller med sådana saker var det förstås en Non Disclusure Agreement som behövde skrivas under innan man fick börja spela. Det innebar att det var kontraktsbrott att säga något om spelet utanför de stängda beta-forumen.
NDAn på den stängda betan håller i tre år framåt, efter att det skrivs under. Betan släpptes för allmänheten den första september, utan någon NDA.
Jag har dock inte spelat i den öppna betan eftersom den krävde en seg patchnedladdning som endast kunde göras genom spelets seeeega interface, i 0.005 kbit/s.
Eftersom kontraktet fortfarande gäller är det thus olagligt för mig att tala om en öppen beta.
söndag 2 september 2007
Att Flytta Från En Plats till en Annan
Flytta = bra. Städa = dåligt. Flyttstäda = DOES NOT COMPUTE.
Så lägenheten på Lilla Essingen är kirrad. Ganska nära motorvägen men det hörs inte alltför mycket. Inne i lägenheten lär det vara lika mycket som de andra lägenheterna, som ofta låg nära vältrafikerade vägar.
Läget är inte riktigt som jag tänkte, eftersom jag har mer att göra på Söder än på Fridhemsplan, men det är ändå något så jävla bra att byta en timmes pendeltåg till T-Centralen mot fem minuters buss till Fridhemsplan. Att man sedan byter ned sig från stor villa till fyra på 90 kvadrat var ändå väntat. Sommarstället, som varenda människa som läst tidigare inlägg av dammbyggandet känner till, ligger rätt nära men ändå bort från stan. Otroligt bra läge på båda två, faktiskt. Att det dessutom finns en båtbrygga inte långt från lägenheten, som båten till sommarstället incidentally stannar på, är desto bättre.
Klart man kommer sakna huset här ute i Södertälje. Bott här hela mitt medvetna liv, ungefär. Eller, tja, sedan sexårs iaf. Kommer dock inte sakna den här lilla slumorten utanför Stockholm. Finns inte mycket här förutom ett par betonghus som skall föreställa ett trevligt och kreativt centrum. Visserligen har mycket av staden rustats upp på senare tid - bussarna har bytts ut till sådana som faktiskt kan köra utan att utstöta ljud på 130 decibel, den slummiga gallerian vid kebabstället har blivit mycket snyggare och biblioteket har förbättrats. Kommunikationerna suger apa och det tar 40min bara till plugget(Det kommer det förstås att göra från stan också - Damn you, Tumba).
Fan vad det blev rant av det här.
Det menade jag inte.
Jag menade att skriva en humoristisk kommentar till dagens flyttstädning.
Låt mig börja med att bekräfta den universella regeln om att människor av det kvinnliga könet faktiskt, såsom ofta påpekat i filmer, TV och nät, behöver sjuttiotre väskor och skor vid sin omedelbara räckvidd vid något givet tillfälle. Jag försökte rensa ut hallen, och garderoben på det, inför visningen på lördag. När jag kommer till det ganska uttröttande problemet med skorna föreslår jag för min far att familjen håller sig till ett eller två par skor var, under den vecka som krävs innan visningen är. Han håller med mig. Jag går ut och föreslår detsamma till min käre syster, som genast säger att hon använder mer än två par skor och vill inte ställa in alla.
Okej, tänker jag, och går ut i hallen igen. Jag börjar rada upp skorna på trappstegen, så jag faktiskt kan se vilken mängd det är. Skorna som stod ute i hallen var inte ett så stort problem - bara fyra trappsteg - men jag var medveten om att man inte kunde öppna garderobsdörren utan att en drös skor föll ut och slog en medvetslös. Jag trycker därmed upp dörren och inväntar den explosion av fotsmyckningar som kommer därut.
Vad väntar mig i garderoben? Tja, två par gamla stålhättade, gothiga kängor som syrran använde när hon gick i, vadå, sjuan kanske. Ett antal år sedan. Tusentals diverse skor som jag är säker på att ingen känner sig vid. Ett antal väskor fyllda med skor. Etcetera.
Jag ställer upp alla på trappan och det blev rena akrobatiken att komma upp till toppen för de sista. Skor fyllde varenda trappsteg och för att inte gå på någon behövde man försiktigt lära sig ett utsirat mönster längs kanterna på trappstegen där man inte kunde hålla i något - man behövde nämligen händerna för att ta sig upp för trappan. Desperat svingandes i diverse handtag och stolpar fick jag till slut upp samtliga par skor för trappan och kallar in min syster för att sortera ut sina skor.
"De här... och dem här... Och jag lär behöva dem här".
Till slut hade hon tagit ett urval som bara fyllde ungefär hälften av det utrymme jag hade sparat ut till skorna. Och eftersom skor fortfarande slingrade sig upp mellan två våningsplan visste jag att min käre mor skulle kräva minst åtta tredjedelar för sin skomängd.
För i helvete! Det handlar om en vecka här! EN VECKA! Jag hankar mig fram genom ett år på ett par skor, och det enda jag behöver är the occasional skoputs. Jag kräver alltså drygt 30x30 centimeter, kanske 40, för att mitt skobehov skall vara tillfredsställt under en period mellan att snön töar bort, och att den kommer tillbaka igen. Jag gillar inte sandaler och har idrottsskorna i garderoben. Och behöver jag vinterkängor så står dem i garderoben.
Jag surnade till något över detta men planerar smyga in några av dem fåniga paren till garderoben. Att tro att ett par väldigt mesiga sandaler indeed kommer fungera när jag tycker det är kyligt med tjocktröja är bara fånigt. Att tro att sådana sandaler, rent generellt sett, fungerar i Sverige är en skum idé från första början. Men jag vet att min käre mor kommer troligen ha liknande åsikter, bara i en större magnitud och med mer bestämdhet. Det värsta är att hon kommer hem från Oslo i morgon eftermiddag och om skorna är kvar i trappan kommer hon att go nuts. Om jag däremot skulle omdistribuera skorna på ett sätt som jag finner vettigt skulle hon inte vara glad över att hon inte fått titta på vilka skor hon vill ha. Skulle jag däremot ställa dem i samma stökiga position som förut skulle hon anta att hela hallen var ostädad och göra allt igen.
Och handväskor då. Systern använder en handväska, eller väska åtminstone. Hon har klarat sig utan en ett tag. Men när jag rensar ut garderoben dyker två av hennes "gamla" handväskor upp, och hon påpekar genast att dem skulle hon vilja ha kvar. Jag säger då att, kanske man inte behöver ha handväskorna ute, så att det ser stökigt ut i hallen? Efter kanske en minuts lugn konversation flippar hon totalt, slänger ner allt ur garderoben(Även efter att hon predikat om hur man skall vara försiktig med alla saker, kängor och handväskor liksamma), och stormar ut till köket.
Okeeej. Jag fortsätter röja lite i garderoben, ignorerande de två handväskor som låg lite sådär hånskrattandes på golvet. Efter ett tag kommer systern tillbaka in, ber om ursäkt och föreslår att handväskorna kan sitta på hyllan, bredvid en annan pryl.
Visst, liksom, det är en reasonable sak att göra. Men det var lite smått störande att man måste jaga upp sig över en sådan liten sak. Att det dessutom verkar rätt med sådana enorma mängder accessoarer, under en enda fånig liten vecka, verkar också konstigt. Hade det handlat om mina grejer hade vi packat ner rubbet i en flyttlåda och inte rört skiten förrän den stod i en annan bostad.
Men nåväl.
En annan sak jag har lärt mig genom årens lopp är att om man, av något obskyrt skäl, skall gå genom NK med en kompanjon av det andra könet bör man inte välja huvudentrén. Där ligger parfymavdelningen och det är säkert att man kommer att bli försenad med uppemot tjugo minuter.
Så lägenheten på Lilla Essingen är kirrad. Ganska nära motorvägen men det hörs inte alltför mycket. Inne i lägenheten lär det vara lika mycket som de andra lägenheterna, som ofta låg nära vältrafikerade vägar.
Läget är inte riktigt som jag tänkte, eftersom jag har mer att göra på Söder än på Fridhemsplan, men det är ändå något så jävla bra att byta en timmes pendeltåg till T-Centralen mot fem minuters buss till Fridhemsplan. Att man sedan byter ned sig från stor villa till fyra på 90 kvadrat var ändå väntat. Sommarstället, som varenda människa som läst tidigare inlägg av dammbyggandet känner till, ligger rätt nära men ändå bort från stan. Otroligt bra läge på båda två, faktiskt. Att det dessutom finns en båtbrygga inte långt från lägenheten, som båten till sommarstället incidentally stannar på, är desto bättre.
Klart man kommer sakna huset här ute i Södertälje. Bott här hela mitt medvetna liv, ungefär. Eller, tja, sedan sexårs iaf. Kommer dock inte sakna den här lilla slumorten utanför Stockholm. Finns inte mycket här förutom ett par betonghus som skall föreställa ett trevligt och kreativt centrum. Visserligen har mycket av staden rustats upp på senare tid - bussarna har bytts ut till sådana som faktiskt kan köra utan att utstöta ljud på 130 decibel, den slummiga gallerian vid kebabstället har blivit mycket snyggare och biblioteket har förbättrats. Kommunikationerna suger apa och det tar 40min bara till plugget(Det kommer det förstås att göra från stan också - Damn you, Tumba).
Fan vad det blev rant av det här.
Det menade jag inte.
Jag menade att skriva en humoristisk kommentar till dagens flyttstädning.
Låt mig börja med att bekräfta den universella regeln om att människor av det kvinnliga könet faktiskt, såsom ofta påpekat i filmer, TV och nät, behöver sjuttiotre väskor och skor vid sin omedelbara räckvidd vid något givet tillfälle. Jag försökte rensa ut hallen, och garderoben på det, inför visningen på lördag. När jag kommer till det ganska uttröttande problemet med skorna föreslår jag för min far att familjen håller sig till ett eller två par skor var, under den vecka som krävs innan visningen är. Han håller med mig. Jag går ut och föreslår detsamma till min käre syster, som genast säger att hon använder mer än två par skor och vill inte ställa in alla.
Okej, tänker jag, och går ut i hallen igen. Jag börjar rada upp skorna på trappstegen, så jag faktiskt kan se vilken mängd det är. Skorna som stod ute i hallen var inte ett så stort problem - bara fyra trappsteg - men jag var medveten om att man inte kunde öppna garderobsdörren utan att en drös skor föll ut och slog en medvetslös. Jag trycker därmed upp dörren och inväntar den explosion av fotsmyckningar som kommer därut.
Vad väntar mig i garderoben? Tja, två par gamla stålhättade, gothiga kängor som syrran använde när hon gick i, vadå, sjuan kanske. Ett antal år sedan. Tusentals diverse skor som jag är säker på att ingen känner sig vid. Ett antal väskor fyllda med skor. Etcetera.
Jag ställer upp alla på trappan och det blev rena akrobatiken att komma upp till toppen för de sista. Skor fyllde varenda trappsteg och för att inte gå på någon behövde man försiktigt lära sig ett utsirat mönster längs kanterna på trappstegen där man inte kunde hålla i något - man behövde nämligen händerna för att ta sig upp för trappan. Desperat svingandes i diverse handtag och stolpar fick jag till slut upp samtliga par skor för trappan och kallar in min syster för att sortera ut sina skor.
"De här... och dem här... Och jag lär behöva dem här".
Till slut hade hon tagit ett urval som bara fyllde ungefär hälften av det utrymme jag hade sparat ut till skorna. Och eftersom skor fortfarande slingrade sig upp mellan två våningsplan visste jag att min käre mor skulle kräva minst åtta tredjedelar för sin skomängd.
För i helvete! Det handlar om en vecka här! EN VECKA! Jag hankar mig fram genom ett år på ett par skor, och det enda jag behöver är the occasional skoputs. Jag kräver alltså drygt 30x30 centimeter, kanske 40, för att mitt skobehov skall vara tillfredsställt under en period mellan att snön töar bort, och att den kommer tillbaka igen. Jag gillar inte sandaler och har idrottsskorna i garderoben. Och behöver jag vinterkängor så står dem i garderoben.
Jag surnade till något över detta men planerar smyga in några av dem fåniga paren till garderoben. Att tro att ett par väldigt mesiga sandaler indeed kommer fungera när jag tycker det är kyligt med tjocktröja är bara fånigt. Att tro att sådana sandaler, rent generellt sett, fungerar i Sverige är en skum idé från första början. Men jag vet att min käre mor kommer troligen ha liknande åsikter, bara i en större magnitud och med mer bestämdhet. Det värsta är att hon kommer hem från Oslo i morgon eftermiddag och om skorna är kvar i trappan kommer hon att go nuts. Om jag däremot skulle omdistribuera skorna på ett sätt som jag finner vettigt skulle hon inte vara glad över att hon inte fått titta på vilka skor hon vill ha. Skulle jag däremot ställa dem i samma stökiga position som förut skulle hon anta att hela hallen var ostädad och göra allt igen.
Och handväskor då. Systern använder en handväska, eller väska åtminstone. Hon har klarat sig utan en ett tag. Men när jag rensar ut garderoben dyker två av hennes "gamla" handväskor upp, och hon påpekar genast att dem skulle hon vilja ha kvar. Jag säger då att, kanske man inte behöver ha handväskorna ute, så att det ser stökigt ut i hallen? Efter kanske en minuts lugn konversation flippar hon totalt, slänger ner allt ur garderoben(Även efter att hon predikat om hur man skall vara försiktig med alla saker, kängor och handväskor liksamma), och stormar ut till köket.
Okeeej. Jag fortsätter röja lite i garderoben, ignorerande de två handväskor som låg lite sådär hånskrattandes på golvet. Efter ett tag kommer systern tillbaka in, ber om ursäkt och föreslår att handväskorna kan sitta på hyllan, bredvid en annan pryl.
Visst, liksom, det är en reasonable sak att göra. Men det var lite smått störande att man måste jaga upp sig över en sådan liten sak. Att det dessutom verkar rätt med sådana enorma mängder accessoarer, under en enda fånig liten vecka, verkar också konstigt. Hade det handlat om mina grejer hade vi packat ner rubbet i en flyttlåda och inte rört skiten förrän den stod i en annan bostad.
Men nåväl.
En annan sak jag har lärt mig genom årens lopp är att om man, av något obskyrt skäl, skall gå genom NK med en kompanjon av det andra könet bör man inte välja huvudentrén. Där ligger parfymavdelningen och det är säkert att man kommer att bli försenad med uppemot tjugo minuter.
fredag 31 augusti 2007
Småland equals sjukt
Jag har just kommit tillbaka från en veckovistelse i Småland.
Gamleby, i närheten av Västervik, i närheten av Kalmar, rättare sagt.
Det är en liten håla vars utbud av produkter inom de närmaste 10 milen är ungefär lika stort som ett råtthål. Eller, tja, man kan ju tjacka läsk och godis från den lokala ICA-affären, och några av mina mer långtråkiga vänner kan spendera hours on end i Huskvarna-affären(Alltså, typ mopeder n shit), men i grund och botten är det en tråkig stad.
Om det inte vore för att det är rätt härligt att chilla runt med polarna i en vecka utan några större problem.
Större problem, ja. Det är en väldigt intressant grej. Alltså, skolan har rest till den här hålan varenda termin sedan jag började där. Förstås gjorde dem det lite tidigare också men det gör ingen skillnad. Jag började där i årskurs sex. På den tiden var lärarna fullständigt fascistiska. "NI SKALL SLÄCKA SAMTLIGA LAMPOR OCH INTE ENS PIPA EFTER KLOCKAN 22!". Även om man höll på att, jag vet inte, dö av random dödsorsak skulle de aldrig tillåta en att ens så mycket stöna lite.
Förra terminen var de lite mer softish. De brydde sig inte så mycket om man satt uppe ett tag på rummet, de slutade fascistera om man var uppe efter elva, you get the sort of thing. Men det här året har de gjort en helomvändning och blivit liberaler allihopa.
Alltså, precis när vi kommer ser vi högar av diverse möbler som de har satt ut i korridoren. Vi var den första årskursen som reste till Gamleby den här terminen så ingen har hunnit före oss i att paja allt. Så fort man dumpat väskan på rummet börjar man alltså helt sonika att plocka in diverse möbler på rummet. Jag och Pontus baxade in ett stort bord för att kunna spela RISK om kvällarna.
Sedan på infomötet lite senare säger koordinatiorn, "Ni får absolut inte ta in några möbler i rummen, för då går dem sönder!"
Senare på kvällen gör lärarna en check på alla rum för att se till så att ingen har dött. Det första läraren gör är att gå fram till bordet, peka på det och säga,
"Åh! Kolla! Ni sitter och spelar spel. Vad roligt."
Vi tittar lite förvånat på varandra och tänker, Korkat, snubben märkte inte bordet.
Nästa dag kommer en annan lärare in. Och den här killen var ju helt off! Han går in i rummet, och säger, "Vilket fint bord ni har!"
Under veckan som följde nämnde samtliga lärare som kom in något om bordet eller vad som var på det, men inget om att det faktiskt inte skulle vara där. Att det inte var sällan att vi satt uppe till sent och spelade var inte heller ett problem. Softish som i helvete.
Lite hyss har man hunnit med också. I, vad var det, tisdags kanske, kommer jag ner till loungen och ser att två av mina polare spelar biljard.
"Oi! Jag tar vinnaren", säger jag, och lutar mig mot bordet för att observera. Strax därefter får en av dem ett samtal och han måste rusa iväg. Jag tar över biljardkön och börjar spela istället. Strax säger dock Pontus,
"Han lämnade sin nyckel till rummet för att få ut biljardköerna."
Pontus och jag tänker precis samma sak. Därför lurar vi till oss nyckeln till rummet av läraren i receptionen("Eh, vi ger Henke nyckeln sen, vi vill bara bli av med köerna"), går in i rummet, och börjar tillreda en liten surprise.
Vi kör det klassika lik-tricket. Baxa ett par kläder från personerna som bor i rummet, fyll det med andra kläder/läskflaskor/tidningspapper, och lägg det i sängen så att det ser ut som ett lik. Iofs har vi gjort det ett par år running nu men det är skoj ändå. Det är inte så mycket en surprise som en "I WAS HERE"-grej.
I år behövde vi hitta på något nytt tho. Så efter att liket är klart gömmer sig Pontus i garderoben, och jag lägger mig i en annan säng och intar klassisk lik-pose.
När ruminvånarna returns hör man ett antal röster,
"Tänd lampan för fan! Helt kolsvart ju"
*klick*
"Nämen vadfan..."
"BUUUUUÄÄÄÄÄH!"
Pontus hoppar ut ur garderoben och jag hoppar upp ur sängen, och skrämmer skiten ur i alla fall en av dem.
Vid ett annat tillfälle lyckades jag bryta mig in i samma rum eftersom fönstret var öppet. Bara lite granna, men det var tillräckligt för att dra upp handtaget och trycka in fönstren. En av mina polare som bodde där hade väldigt conveniently lagt en massa chips och annat grejs precis under fönstret. Jag lutar mig alltså över fönsterkarmen, sträcker ner armen och skall just dra upp ett helt gäng chips när jag hör en groggig röst på höger sida som morrar, "Vad fan håller du på med?"
Jag blir skrämd så in i helvete och flyger bakåt tre meter. Undrar vadfan rösten kom ifrån, trodde det var någon bredvid mig. Sedan ser jag att en av polarna ligger och halvsover i sängen, klockan fem på dagen. Han hade väckts av den kyliga vinden från fönstret och såg en lång arm sträcka sig efter hans chips. Jag stängde fönstret lite artigt och återgick till det jag jobbade på innan.
Lyssnat på en jävla massa gamla Hassan-skivor också.
"Ja, hejsan, mitt namn är Tom Wollgers. Jag lider av allvarliga tvångstankar och måste till exempel alltid lägga på luren när någon säger 'jaha'..."
*tystnad*
"Jaha..."
*klick*
Gamleby, i närheten av Västervik, i närheten av Kalmar, rättare sagt.
Det är en liten håla vars utbud av produkter inom de närmaste 10 milen är ungefär lika stort som ett råtthål. Eller, tja, man kan ju tjacka läsk och godis från den lokala ICA-affären, och några av mina mer långtråkiga vänner kan spendera hours on end i Huskvarna-affären(Alltså, typ mopeder n shit), men i grund och botten är det en tråkig stad.
Om det inte vore för att det är rätt härligt att chilla runt med polarna i en vecka utan några större problem.
Större problem, ja. Det är en väldigt intressant grej. Alltså, skolan har rest till den här hålan varenda termin sedan jag började där. Förstås gjorde dem det lite tidigare också men det gör ingen skillnad. Jag började där i årskurs sex. På den tiden var lärarna fullständigt fascistiska. "NI SKALL SLÄCKA SAMTLIGA LAMPOR OCH INTE ENS PIPA EFTER KLOCKAN 22!". Även om man höll på att, jag vet inte, dö av random dödsorsak skulle de aldrig tillåta en att ens så mycket stöna lite.
Förra terminen var de lite mer softish. De brydde sig inte så mycket om man satt uppe ett tag på rummet, de slutade fascistera om man var uppe efter elva, you get the sort of thing. Men det här året har de gjort en helomvändning och blivit liberaler allihopa.
Alltså, precis när vi kommer ser vi högar av diverse möbler som de har satt ut i korridoren. Vi var den första årskursen som reste till Gamleby den här terminen så ingen har hunnit före oss i att paja allt. Så fort man dumpat väskan på rummet börjar man alltså helt sonika att plocka in diverse möbler på rummet. Jag och Pontus baxade in ett stort bord för att kunna spela RISK om kvällarna.
Sedan på infomötet lite senare säger koordinatiorn, "Ni får absolut inte ta in några möbler i rummen, för då går dem sönder!"
Senare på kvällen gör lärarna en check på alla rum för att se till så att ingen har dött. Det första läraren gör är att gå fram till bordet, peka på det och säga,
"Åh! Kolla! Ni sitter och spelar spel. Vad roligt."
Vi tittar lite förvånat på varandra och tänker, Korkat, snubben märkte inte bordet.
Nästa dag kommer en annan lärare in. Och den här killen var ju helt off! Han går in i rummet, och säger, "Vilket fint bord ni har!"
Under veckan som följde nämnde samtliga lärare som kom in något om bordet eller vad som var på det, men inget om att det faktiskt inte skulle vara där. Att det inte var sällan att vi satt uppe till sent och spelade var inte heller ett problem. Softish som i helvete.
Lite hyss har man hunnit med också. I, vad var det, tisdags kanske, kommer jag ner till loungen och ser att två av mina polare spelar biljard.
"Oi! Jag tar vinnaren", säger jag, och lutar mig mot bordet för att observera. Strax därefter får en av dem ett samtal och han måste rusa iväg. Jag tar över biljardkön och börjar spela istället. Strax säger dock Pontus,
"Han lämnade sin nyckel till rummet för att få ut biljardköerna."
Pontus och jag tänker precis samma sak. Därför lurar vi till oss nyckeln till rummet av läraren i receptionen("Eh, vi ger Henke nyckeln sen, vi vill bara bli av med köerna"), går in i rummet, och börjar tillreda en liten surprise.
Vi kör det klassika lik-tricket. Baxa ett par kläder från personerna som bor i rummet, fyll det med andra kläder/läskflaskor/tidningspapper, och lägg det i sängen så att det ser ut som ett lik. Iofs har vi gjort det ett par år running nu men det är skoj ändå. Det är inte så mycket en surprise som en "I WAS HERE"-grej.
I år behövde vi hitta på något nytt tho. Så efter att liket är klart gömmer sig Pontus i garderoben, och jag lägger mig i en annan säng och intar klassisk lik-pose.
När ruminvånarna returns hör man ett antal röster,
"Tänd lampan för fan! Helt kolsvart ju"
*klick*
"Nämen vadfan..."
"BUUUUUÄÄÄÄÄH!"
Pontus hoppar ut ur garderoben och jag hoppar upp ur sängen, och skrämmer skiten ur i alla fall en av dem.
Vid ett annat tillfälle lyckades jag bryta mig in i samma rum eftersom fönstret var öppet. Bara lite granna, men det var tillräckligt för att dra upp handtaget och trycka in fönstren. En av mina polare som bodde där hade väldigt conveniently lagt en massa chips och annat grejs precis under fönstret. Jag lutar mig alltså över fönsterkarmen, sträcker ner armen och skall just dra upp ett helt gäng chips när jag hör en groggig röst på höger sida som morrar, "Vad fan håller du på med?"
Jag blir skrämd så in i helvete och flyger bakåt tre meter. Undrar vadfan rösten kom ifrån, trodde det var någon bredvid mig. Sedan ser jag att en av polarna ligger och halvsover i sängen, klockan fem på dagen. Han hade väckts av den kyliga vinden från fönstret och såg en lång arm sträcka sig efter hans chips. Jag stängde fönstret lite artigt och återgick till det jag jobbade på innan.
Lyssnat på en jävla massa gamla Hassan-skivor också.
"Ja, hejsan, mitt namn är Tom Wollgers. Jag lider av allvarliga tvångstankar och måste till exempel alltid lägga på luren när någon säger 'jaha'..."
*tystnad*
"Jaha..."
*klick*
lördag 11 augusti 2007
blogging break
Det verkade ganska dystert här ute när jag kom i torsdags. Regnet öste ner i snurriga skurar och det var endast i vissa mellanrum som man faktiskt vågade ta sig ut. Jag och syrran trotsade dock regnet på fredagen och åkte ut och paddlade kanot - i regnkläder förstås. Och som kan förväntas när jag förbereder mig på detta viset började regnet genast sina så fort det insåg vad vi tänkte göra. Jahapp, tänkte jag, och stannade kanoten, bara att dra av sig regnkläderna igen. Guds ironi gick dock förlorad på resten av trippen eftersom det inte regnade på oss mer.
Idag har det dock varit väldigt fint väder. Vart. Nu har molnen förvandlats till den där spegelgojsiga typen som reflekterar allt solljus så pupillerna bränns ut när man tittar upp. Genom ett evigt kisande kan man dock ta sig ut.
Jag klipptegräsearch nemesis idag. Det behövdes. Det verkade inte så när jag kom men när jag väl började klippa blev det mer och mer tydligt att gräste hade saknat en duglig klippning. Gräsklipparen körde nämligen fast ungefär tio minuter in i arbetet. Satan. Jag drar igång den igen och går ett par meter, och förstås kör den fast igen. "Okej", tänker jag, "om det är så du vill ha det", och börjar dra upp gräsklipparen ett par snäpp. Detta höjde upp gräsklipparens blad ett par nivåer så att den thus började skära lite mindre djupt - och behövde hantera mindre gräs. Jag antar att det är lite mer tydligt när man väl fipplar med den, men jag beskrev det så gott jag kunde.
Jag fortsätter klippa men efter en liten stund börjar det märkas att gräset är lite tjockare högre upp på tomten. Gräsklipparen kör fast igen, men då börjar jag bli sur. Höjdskillnaderna i gräsklippningen märks nämligen ganska väl när man klipper det nästa gång eftersom gräsklipparen kommer behöva ställas in olika på olika delar av gräsmattan. Det är alltså en ond cirkel man ALDRIG kommer ur. Därför ville jag inte ha för stora skillnader, och ville därför från början inte ändra nivån på bladen.
Så istället drog jag upp gasen till högsta. "Nu faan dig, gräsmattan", och drog igång den. Helvete vad den flög. Ungefär fem meter. Sen fick jag dra upp nivån igen. I think you can see where this is going.
Efter att ha klippt hela gräsmattan i olika omatchande nivåer kollapsade jag på ett bra ställe. Sen gick jag och åt lunch.
Under lunchen diskuterade vi dammens öde. Jag hade nämligen inte fått jobba på't på en rätt lång stund. Den bit där jag grävde upp gräsmattan var redan fixad - det har ni ju sett tidigare. Vad jag behövde göra var alltså att gräva upp sluttningen. För detta behövde alla med uppsåt planterade växter tas bort. Jag trodde detta var en process som skulle ta en infinite time och thus skulle jag aldrig få gräva upp sluttningen - förrän slutet av nästa sommar kanske. Som det visade sig hade morsan redan grävt upp alla växter som hon ville ha kvar och det som stod kvar var bara att riva upp.
Sagt och gjort. Jag har nu rivit, grävt, klöst, yxat, krossat, krattat och skrikit i sluttningen i närmare tre timmar. Vi har nu ett par tydliga nivåer där stenarna - de som ska vara gjutna - faller på plats och skapar ett helt gäng vattenfall. Kan se ganska tufft ut. Jag skulle gett er bilder om det hade existerat en kamera i min ägo vid tillfället. However, vid nästa möjliga tillfälle ska jag ta med kameran och ta ett par foton.
Det var inte helt lätt att gräva upp sluttningen. Först, förstås, gällde det att döda alla små växter och undergrowth som hade kommit att dominera sluttnigen de senaste åren. Efter lite rotande i trädgårdsskjulet hade jag funnit en duglig kratta och började dra upp växter. Inte helt lätt, eftersom växterna verkade föredra att stanna i sluttningen än att komma upp och hamna på en komposthög. Konstigt. Sedan visar det sig att det går ett par rör kors och tvärs över sluttningen. Det verkade dumt, tyckte jag, och frågade morsan what that was all about. Hon sade att hon trodde att det var avrinningsrör från mulltoan. WTF? Skitrör i min damm? Åt helvete heller!
Jag fick visst, efter en stunds logisk tänkande, klara mig med det. Hellre lite överflödig skit i ett par rör under dammen än i duschrummet, sort of. Även om det var en notion som jag inte riktigt gillade visste jag att den skulle mer än täckas av jord, dammduk, sten och vatten.
Jag stod och krattade lite futilt med en kratta och fick plötsligt tag i något riktigt hårt. "En baddare", tänkte jag, och drog i med all min kraft. Allt det ledde till var att all min kraft användes till att trycka mig bak i sluttningen. Jag går fram och kollar på vad krattan fastnade i. Och allt som syns är en futtig liten rot. Det tyckte jag var mesigt och började dra i den. Än en gång föll jag i backen.
That was the point where I could've: (a: figured that I was becoming old and weak (2: lied to myself, and figure that the root must've been very well established in it's surroundings. I preferred option 2.
Thus hämtade jag en rejäl sekatör och började gå loss på roten. Det tog ungefär fem sekunder och framstod inte som något rejält hinder. Jag antog att den helt enkelt var en seg rot men något ruttnad.
Den var väldigt seg. Vägrade ge vika oavsett hur mycket jag drog i den. Det var först när jag såg hur trädet bredvid mig började gunga i takt med mina drag som jag insåg att det inte bara var en random rot. Det var dock ett väldigt litet träd och jag drog upp det med spaden.
Sedan fann jag ett helt nätverk av gamla stammar och annat fanskap som satt stenhårt i backen. Jag började gräva upp den men insåg snart att den var för djupt rotad. Istället gick jag in i min morfars gamla verkstad(Huset och tomten tillhörde mina morföräldrar fram till juli - thus vrakpriset på en underbar fastighet), där han hade haft tusentals olika verktyg och grejer. Jag valde en decent sized axe och började hugga.
Det var INTE lätt. Inte bara fick jag vara försiktig för att inte sitta i vägen för svinget, men hela backen var ju också sjukligt obekväm att ens luta sig i. Det var lättare med spaden eftersom man inte behövde vika sig trippel för att komma ner på rätt höjd. Jag började hugga så bra jag kunde men tyckte att yxan skulle vara ett otympligt verktyg. Istället började jag jaga efter morsans japanska såg som hon använt till att beskära diverse träd på tomten. Den låg - oskyddad - i källaren, och jag försökte istället såga av roten. Det var ännu ineffektivare och obekvämt. Till slut började jag använda både yxan och sågen - inte samtidigt, dock - och fick efter många minuter och en otrolig mängd sparkar med gummistövlarna få bort roten. Sen täckte jag den med jord och började behandla nästa på samma sätt.
Det gick bra, i alla fall. Jag har ett antal tydliga nivåer. Jag har en god förhoppning om att kanske kunna mäta ut dammduken någonstans nästa vecka. Jag har också en fantastiskt ojämn gräsmatta och en helt slutkörd gräsklippare.
Synthmon out.
Idag har det dock varit väldigt fint väder. Vart. Nu har molnen förvandlats till den där spegelgojsiga typen som reflekterar allt solljus så pupillerna bränns ut när man tittar upp. Genom ett evigt kisande kan man dock ta sig ut.
Jag klippte
Jag fortsätter klippa men efter en liten stund börjar det märkas att gräset är lite tjockare högre upp på tomten. Gräsklipparen kör fast igen, men då börjar jag bli sur. Höjdskillnaderna i gräsklippningen märks nämligen ganska väl när man klipper det nästa gång eftersom gräsklipparen kommer behöva ställas in olika på olika delar av gräsmattan. Det är alltså en ond cirkel man ALDRIG kommer ur. Därför ville jag inte ha för stora skillnader, och ville därför från början inte ändra nivån på bladen.
Så istället drog jag upp gasen till högsta. "Nu faan dig, gräsmattan", och drog igång den. Helvete vad den flög. Ungefär fem meter. Sen fick jag dra upp nivån igen. I think you can see where this is going.
Efter att ha klippt hela gräsmattan i olika omatchande nivåer kollapsade jag på ett bra ställe. Sen gick jag och åt lunch.
Under lunchen diskuterade vi dammens öde. Jag hade nämligen inte fått jobba på't på en rätt lång stund. Den bit där jag grävde upp gräsmattan var redan fixad - det har ni ju sett tidigare. Vad jag behövde göra var alltså att gräva upp sluttningen. För detta behövde alla med uppsåt planterade växter tas bort. Jag trodde detta var en process som skulle ta en infinite time och thus skulle jag aldrig få gräva upp sluttningen - förrän slutet av nästa sommar kanske. Som det visade sig hade morsan redan grävt upp alla växter som hon ville ha kvar och det som stod kvar var bara att riva upp.
Sagt och gjort. Jag har nu rivit, grävt, klöst, yxat, krossat, krattat och skrikit i sluttningen i närmare tre timmar. Vi har nu ett par tydliga nivåer där stenarna - de som ska vara gjutna - faller på plats och skapar ett helt gäng vattenfall. Kan se ganska tufft ut. Jag skulle gett er bilder om det hade existerat en kamera i min ägo vid tillfället. However, vid nästa möjliga tillfälle ska jag ta med kameran och ta ett par foton.
Det var inte helt lätt att gräva upp sluttningen. Först, förstås, gällde det att döda alla små växter och undergrowth som hade kommit att dominera sluttnigen de senaste åren. Efter lite rotande i trädgårdsskjulet hade jag funnit en duglig kratta och började dra upp växter. Inte helt lätt, eftersom växterna verkade föredra att stanna i sluttningen än att komma upp och hamna på en komposthög. Konstigt. Sedan visar det sig att det går ett par rör kors och tvärs över sluttningen. Det verkade dumt, tyckte jag, och frågade morsan what that was all about. Hon sade att hon trodde att det var avrinningsrör från mulltoan. WTF? Skitrör i min damm? Åt helvete heller!
Jag fick visst, efter en stunds logisk tänkande, klara mig med det. Hellre lite överflödig skit i ett par rör under dammen än i duschrummet, sort of. Även om det var en notion som jag inte riktigt gillade visste jag att den skulle mer än täckas av jord, dammduk, sten och vatten.
Jag stod och krattade lite futilt med en kratta och fick plötsligt tag i något riktigt hårt. "En baddare", tänkte jag, och drog i med all min kraft. Allt det ledde till var att all min kraft användes till att trycka mig bak i sluttningen. Jag går fram och kollar på vad krattan fastnade i. Och allt som syns är en futtig liten rot. Det tyckte jag var mesigt och började dra i den. Än en gång föll jag i backen.
That was the point where I could've: (a: figured that I was becoming old and weak (2: lied to myself, and figure that the root must've been very well established in it's surroundings. I preferred option 2.
Thus hämtade jag en rejäl sekatör och började gå loss på roten. Det tog ungefär fem sekunder och framstod inte som något rejält hinder. Jag antog att den helt enkelt var en seg rot men något ruttnad.
Den var väldigt seg. Vägrade ge vika oavsett hur mycket jag drog i den. Det var först när jag såg hur trädet bredvid mig började gunga i takt med mina drag som jag insåg att det inte bara var en random rot. Det var dock ett väldigt litet träd och jag drog upp det med spaden.
Sedan fann jag ett helt nätverk av gamla stammar och annat fanskap som satt stenhårt i backen. Jag började gräva upp den men insåg snart att den var för djupt rotad. Istället gick jag in i min morfars gamla verkstad(Huset och tomten tillhörde mina morföräldrar fram till juli - thus vrakpriset på en underbar fastighet), där han hade haft tusentals olika verktyg och grejer. Jag valde en decent sized axe och började hugga.
Det var INTE lätt. Inte bara fick jag vara försiktig för att inte sitta i vägen för svinget, men hela backen var ju också sjukligt obekväm att ens luta sig i. Det var lättare med spaden eftersom man inte behövde vika sig trippel för att komma ner på rätt höjd. Jag började hugga så bra jag kunde men tyckte att yxan skulle vara ett otympligt verktyg. Istället började jag jaga efter morsans japanska såg som hon använt till att beskära diverse träd på tomten. Den låg - oskyddad - i källaren, och jag försökte istället såga av roten. Det var ännu ineffektivare och obekvämt. Till slut började jag använda både yxan och sågen - inte samtidigt, dock - och fick efter många minuter och en otrolig mängd sparkar med gummistövlarna få bort roten. Sen täckte jag den med jord och började behandla nästa på samma sätt.
Det gick bra, i alla fall. Jag har ett antal tydliga nivåer. Jag har en god förhoppning om att kanske kunna mäta ut dammduken någonstans nästa vecka. Jag har också en fantastiskt ojämn gräsmatta och en helt slutkörd gräsklippare.
Synthmon out.
lördag 4 augusti 2007
Jag är apdålig på rubriker
Nej. Det blir inget Kungshatt den här helgen heller. Vi var påväg så långt osm fram till imorse, då morsan meddelar att hon har för mycket jobb, och det har egentligen jag också.
Rummet är en mess just nu. Mer än vad det var förut, till och med. På torsdag kommer det en mäklare som ska ta ett gäng bilder på huset, vilket innebär att vi ungefär dagligen har åkt till IKEA för våra homestylingbehov. Ja, homestyling är SÅ 2006. Men ändå. Så eftersom resten av huset städas, börjar jag med att riva ut allt innehåll i mina skåp och bokhyllor, och lägger det på taktiska platser i rummet så det faktiskt ser ännu skräpigare ut än tidigare. Oh yes.
Förutom IKEA har vi också varit på Zetas Trädgård idag. Y'know, big flower place in Kungens Kurva? Well, vi åkte iaf och kollade på deras feta damm där, som har en design liknande den som min skall ha. Flera nivåer, typ sten, och en stor slutdamm där allt vatten hamnar. Inte riktigt lika brant sluttning men i grund och botten är det samma grej.
Vi kom till en slutsats: Ska man göra det där ska man ha FETA stenar. Feta stenar väger FETA mängder kilo. Och feta mängder kilo, plus skrotig liten plåtbåt, what does that equal? Jo, en dyblöt Synthmon.
Alltså, det går inte att frakta ut alla nödvändiga stenar till ön. Det går bara inte. Eller, well, skaffa mig en pråm så kan jag nog fixa det, men in the lack of pråm får vi lösa det på ett annat sätt.
Tanken är nu att de stora stenarna ska gjutas ur en form, och sedan placeras ut direkt på ön. Det är tydligen lättare, om jag tolkat min mor rätt, att frakta säckar med cementmassa(eller vad det är, jag är inte cementexpert) än att frakta sten. Stenen ska thus gjutas ut och sedan placeras på rätt ställe.
Jag tror det kan funka, både rent logistiskt och praktiskt sätt. Problemet är dock estetiken. Jag menar, dammen kan vara aplätt att göra om man inte behöver tänka på hur det ser ut. Liksom, ta en hink, en pump och lite sten så har du en damm. Ska den se bra ut behöver man dock spendera bra mycket mer tid på det. Och jag antar att varenda person i världen vet hur betong ser ut? Ja, just det, betong tar inte precis priser i kategorin för estetiskt tilltalande byggmaterial. Man måste därmed tänka lite på hur det ska göras för att se bra ut.
Just nu måste jag dock hälla i lite anti-alg-medel i min nuvarande damm. Jag kanske inte har nämnt det, men förra året byggde jag en damm här hemma i trädgården. I våras behövde den rensas på löv, döda växter etc, och vi investerade i ett gäng nya växter. Vad vi glömde var att de enda växter som agerade som syrealstrande plantor slängdes ut och aldrig ersattes med en lika funktionell planta. Och har man inget som alstrar syre kommer algerna, för att algerna slåss med syrealstrande plantor om näringen. Thus är min nuvarande damm helt grön =/ Jag ska hälla i lite 1337-f3t4-k3m!k41!3r, typ, som ska käka upp alla alger.
Ska fan komma ihåg det där med syrealstrande när jag fyller på dammen igen. Nåväl. Smell ya later.
Rummet är en mess just nu. Mer än vad det var förut, till och med. På torsdag kommer det en mäklare som ska ta ett gäng bilder på huset, vilket innebär att vi ungefär dagligen har åkt till IKEA för våra homestylingbehov. Ja, homestyling är SÅ 2006. Men ändå. Så eftersom resten av huset städas, börjar jag med att riva ut allt innehåll i mina skåp och bokhyllor, och lägger det på taktiska platser i rummet så det faktiskt ser ännu skräpigare ut än tidigare. Oh yes.
Förutom IKEA har vi också varit på Zetas Trädgård idag. Y'know, big flower place in Kungens Kurva? Well, vi åkte iaf och kollade på deras feta damm där, som har en design liknande den som min skall ha. Flera nivåer, typ sten, och en stor slutdamm där allt vatten hamnar. Inte riktigt lika brant sluttning men i grund och botten är det samma grej.
Vi kom till en slutsats: Ska man göra det där ska man ha FETA stenar. Feta stenar väger FETA mängder kilo. Och feta mängder kilo, plus skrotig liten plåtbåt, what does that equal? Jo, en dyblöt Synthmon.
Alltså, det går inte att frakta ut alla nödvändiga stenar till ön. Det går bara inte. Eller, well, skaffa mig en pråm så kan jag nog fixa det, men in the lack of pråm får vi lösa det på ett annat sätt.
Tanken är nu att de stora stenarna ska gjutas ur en form, och sedan placeras ut direkt på ön. Det är tydligen lättare, om jag tolkat min mor rätt, att frakta säckar med cementmassa(eller vad det är, jag är inte cementexpert) än att frakta sten. Stenen ska thus gjutas ut och sedan placeras på rätt ställe.
Jag tror det kan funka, både rent logistiskt och praktiskt sätt. Problemet är dock estetiken. Jag menar, dammen kan vara aplätt att göra om man inte behöver tänka på hur det ser ut. Liksom, ta en hink, en pump och lite sten så har du en damm. Ska den se bra ut behöver man dock spendera bra mycket mer tid på det. Och jag antar att varenda person i världen vet hur betong ser ut? Ja, just det, betong tar inte precis priser i kategorin för estetiskt tilltalande byggmaterial. Man måste därmed tänka lite på hur det ska göras för att se bra ut.
Just nu måste jag dock hälla i lite anti-alg-medel i min nuvarande damm. Jag kanske inte har nämnt det, men förra året byggde jag en damm här hemma i trädgården. I våras behövde den rensas på löv, döda växter etc, och vi investerade i ett gäng nya växter. Vad vi glömde var att de enda växter som agerade som syrealstrande plantor slängdes ut och aldrig ersattes med en lika funktionell planta. Och har man inget som alstrar syre kommer algerna, för att algerna slåss med syrealstrande plantor om näringen. Thus är min nuvarande damm helt grön =/ Jag ska hälla i lite 1337-f3t4-k3m!k41!3r, typ, som ska käka upp alla alger.
Ska fan komma ihåg det där med syrealstrande när jag fyller på dammen igen. Nåväl. Smell ya later.
onsdag 1 augusti 2007
Notponds
Oh well.
Snart ska det till att flyttas. Eller snarare, snart ska vi börja få någon som ska köpa det här huset och thus förbereda det för att se fint ut. Det är ett hårt jobb när ingen har brytt sig om det de sju år vi bott här.
Jag ska plocka ner ett antal grejer, bland annat min samling av colaburkar och -flaskor. Snyft. Hur som helst kommer det bli väldigt mycket jobb och väldigt lite grävande. Troligen rätt lite åkande ut på ön också för den delen.
Who am I kidding, jag har ju fan fått tag i betan till Company of Heroes: Opposing Fronts, kommer sitta och pressa det tills end of eternity. Lite de övre skälen också, dock.
Snart ska det till att flyttas. Eller snarare, snart ska vi börja få någon som ska köpa det här huset och thus förbereda det för att se fint ut. Det är ett hårt jobb när ingen har brytt sig om det de sju år vi bott här.
Jag ska plocka ner ett antal grejer, bland annat min samling av colaburkar och -flaskor. Snyft. Hur som helst kommer det bli väldigt mycket jobb och väldigt lite grävande. Troligen rätt lite åkande ut på ön också för den delen.
Who am I kidding, jag har ju fan fått tag i betan till Company of Heroes: Opposing Fronts, kommer sitta och pressa det tills end of eternity. Lite de övre skälen också, dock.
söndag 29 juli 2007
Synthmon and the Deathly Hålet i Trädgården
Tillbaka till stan. IGEN >:/
Nu är det en satans massa uppröjning som ska göras. Jag hade inte riktigt tänkt delta. Nåja. Får se om det blir gormande sedan.
Lyckligtvis är dagen *nästan* över, well, Stargate -2 iaf. Det räcker(nu är ungefär FEL tid att komma ihåg att Stargate inte går idag).
Dammbyggandet har kommit till en punkt där jag har blivit seg. Dammen är typ klar. Nu gäller det bara att fixa nivåerna där vattnet kommer rusa ner från pumpslangen. Dels måste jag försona mig om huruvida det ska vara rännor, eller nivåer.
Jag tycker nivåer. Egentligen. Alltså, vattnet ska pumpas upp en bit upp i sluttningen och dela på sig. Då vill jag skapa en typ trappa, med stora nivåer där vattnet drar sig och faller och gushar och allt sådantdär fint. Syrran och morsan verkar dock inställda på gjutna rännor, som vattnet åker nedför. WTF typ. Låter mest som en idé som gör att dem får gjuta mer, tbh. Precis som dem insisterade ursprungligen på att rubbet skulle vara vattentrappa med gjutna rabarberblad, tills jag kilade in den fantastiska kompromissen med en slutgiltig vattentrappa som tog ned vattnet närmst vertikalt, från sista nivån ner till vattennivå. En idé som jag faktiskt gillar, till skillnad från allt det här gjuteriet som jag tycker verkar ganska drygt.
Nåväl. Får se hur det blir. My wish, is dammens law.
Nu är det en satans massa uppröjning som ska göras. Jag hade inte riktigt tänkt delta. Nåja. Får se om det blir gormande sedan.
Lyckligtvis är dagen *nästan* över, well, Stargate -2 iaf. Det räcker(nu är ungefär FEL tid att komma ihåg att Stargate inte går idag).
Dammbyggandet har kommit till en punkt där jag har blivit seg. Dammen är typ klar. Nu gäller det bara att fixa nivåerna där vattnet kommer rusa ner från pumpslangen. Dels måste jag försona mig om huruvida det ska vara rännor, eller nivåer.
Jag tycker nivåer. Egentligen. Alltså, vattnet ska pumpas upp en bit upp i sluttningen och dela på sig. Då vill jag skapa en typ trappa, med stora nivåer där vattnet drar sig och faller och gushar och allt sådantdär fint. Syrran och morsan verkar dock inställda på gjutna rännor, som vattnet åker nedför. WTF typ. Låter mest som en idé som gör att dem får gjuta mer, tbh. Precis som dem insisterade ursprungligen på att rubbet skulle vara vattentrappa med gjutna rabarberblad, tills jag kilade in den fantastiska kompromissen med en slutgiltig vattentrappa som tog ned vattnet närmst vertikalt, från sista nivån ner till vattennivå. En idé som jag faktiskt gillar, till skillnad från allt det här gjuteriet som jag tycker verkar ganska drygt.
Nåväl. Får se hur det blir. My wish, is dammens law.
fredag 27 juli 2007
Väder och vind, har ont i min kind
Well, det ösregnar här. Går inte riktigt att göra något nu. Speciellt eftersom jag inte har några regnkläder. Ytterliggare bevis på mitt enormt strategiska vardagstänkande =/ SMHI hade ju faktiskt rätt för en gångs skull.
Asont i armen har jag också. Undrar varför. Any thoughts? Mejla.
Asont i armen har jag också. Undrar varför. Any thoughts? Mejla.
torsdag 26 juli 2007
Grävt mer
Idag har jag faktiskt stått i hålet och... well, grävt säger vi iaf. Vad jag egentligen gjorde var att plocka upp en massa smulor från hyllan. Grov flashback från vårstädningen av köket =/
Hyllan är klar iaf. Imorgon ska jag upp astidigt för att fiska. Det låter ganska vilsamt men vi får se hur det går. Generellt sett så brukar sådant där aldrig funka.
Som den där Frodo-grejen! Han sitter under ett träd och läser en bok. Jag tänker, fan vad härligt, en bok och ett träd. Vad händer när jag gör det? Irriterande bark, pinnar, och en sittplats full av myror.
Most probably kommer det regna imorn. Har hört att fisken ska gilla det dock. Får se.
Tillbaka till dammen. Jag har placerat ut ett antal pinnar för att markera positionen på de små rännorna som ska gå nerför sluttningen. Får se om någon har energin att ta bort plantorna som sitter i vägen, innan jag börjar räfsa ut jorden. Oh well. I krig och dammar kommer det förr eller senare bli lite collateral damage.
Nu ska jag iaf gå och skriva ett mail till en polack som jag misstänker att Ebonheart är kär i. Pawel Kopinski. Hurr.
Hyllan är klar iaf. Imorgon ska jag upp astidigt för att fiska. Det låter ganska vilsamt men vi får se hur det går. Generellt sett så brukar sådant där aldrig funka.
Som den där Frodo-grejen! Han sitter under ett träd och läser en bok. Jag tänker, fan vad härligt, en bok och ett träd. Vad händer när jag gör det? Irriterande bark, pinnar, och en sittplats full av myror.
Most probably kommer det regna imorn. Har hört att fisken ska gilla det dock. Får se.
Tillbaka till dammen. Jag har placerat ut ett antal pinnar för att markera positionen på de små rännorna som ska gå nerför sluttningen. Får se om någon har energin att ta bort plantorna som sitter i vägen, innan jag börjar räfsa ut jorden. Oh well. I krig och dammar kommer det förr eller senare bli lite collateral damage.
Nu ska jag iaf gå och skriva ett mail till en polack som jag misstänker att Ebonheart är kär i. Pawel Kopinski. Hurr.
onsdag 25 juli 2007
Moar!
Imorgon bär det av till landet. Men jag vill inte riktigt, för imorgon börjar även betan till Company of Heroes: Opposing Fronts :'(
Anyway. Jag laddar upp resten av bilderna nu.
Dammen. Notera de olika nivåerna och fördjupningarna, för olika vattenväxter :3
Mina fötter.
Mer damm.
Toppen på grillen.
Anyway. Jag laddar upp resten av bilderna nu.
Dammen. Notera de olika nivåerna och fördjupningarna, för olika vattenväxter :3
Mina fötter.
Mer damm.
Toppen på grillen.
måndag 23 juli 2007
Jag är sämst
Påminn mig om att publicera de sjuttiotrehundra andra filmer och bilder jag har tagit under de senaste dagarna. JAg är nämligen så sämst att jag själv inte kommer ihåg det.
Jag är återigen tillbaka i stan. Imorgon drar jag till Webhallen, woohoo! Ehm. På torsdag tror jag att det åter blir till att dra till ön, förutsatt att jag inte blivit utröstad av Robinson n crew. I helgen blir det dock annat, så jag antar att det är stan som gäller då. Jag vet inte riktigt. Det verkar mest bero på när vi ska åka och dumpa saker n shit.
And speaking of an entirely different issue:
Jag är återigen tillbaka i stan. Imorgon drar jag till Webhallen, woohoo! Ehm. På torsdag tror jag att det åter blir till att dra till ön, förutsatt att jag inte blivit utröstad av Robinson n crew. I helgen blir det dock annat, så jag antar att det är stan som gäller då. Jag vet inte riktigt. Det verkar mest bero på när vi ska åka och dumpa saker n shit.
And speaking of an entirely different issue:
lördag 21 juli 2007
Extra, Extra!
Ok. Jag håller med. Det har varit ganska sparsmakat med uppdateringar på sistone. Men jag har redan förklarat varför i två posts så mer än så ska vi inte gå in på just det ämnet.
However, det kommer troligen inte att bli alltför mycket nu heller. Tyvärr kommer jag bara att hänga här över en natt. Med andra ord åker jag imorgon. Jag har redan arbetat i ett antal timmar på dammen, och det ska sägas att framsteg görs. Jag kommer troligen att återvända under veckan, kanske bara under en dag men ändå.
Vad jag har gjort idag är ett flertal saker. Dels har jag tagit en hel drös bilder och ett par filmer, vilka just nu uppladdas på Photobucket, respektive Youtube. Så fort de är klara kommer jag att peta in dem i det här inlägget. Däribland en inte särskilt glamorös bild av yours truly, eftersom jag har fått gigantiska bölder under vardera näsborre för tillfället. Varför vet jag inte, men jag vet att det ser asfult ut.
Sitter på farsans laptop med Tele2 FriSurf och jag kan säga er... det går iiiinte snabbt. Youtube har stått och tuggat med första filmen i minst tio minuter nu och den ligger endast på 25%. Ugh.
För den delen har inte dammarbetet varit särskilt bekvämt heller. Under tiden jag varit borta har marken hunnit torka och stelna rätt ordentligt och det var inte helt lätt att trycka sig ner i den kompakta jorden. När jag också skulle gräva bort de sista grästovorna visade det sig att det låg en mindre kullerstensgata någon halv centimeter under jorden. Det slutade med att jag rev upp skiten utan någon som helst tanke på att konservera gräsmatta, men jag fick bort de satans stenarna i alla fall.
När jag väl kom igång fick jag bort en hel del jord dock. Jag har dumpat minst ett halvdussin lass jord på högen, även om det var lite mindre lass eftersom skottkärran blir djävulskt tung annars. Att jag är världens smidigaste person hjälper inte heller. När jag grävde stod jag förstås i hålet och grävde lite, vilket packade jorden mer än vad den var tidigare, så när jag flyttade på mig och skulle gräva upp jorden under mig var det en utmaning som han, wossname, världens starkaste man skulle, jag vet inte, grina över. Eller tja, jävligt tungt var det iaf.
En svettig och utmattad Synthmon stapplade lite senare in i huset, på jakt efter något att dricka och en liten paus. Jag hängde runt en stund och grävde senare lite mer.
På sin djupaste punkt är dammen nu ungefär 40 centimeter djup. Näckrosorna jag planerat ha i dammen kräver ungefär 60 centimeters vattendjup för att må bra. Kanske låter lite fånigt, men testa själv att gräva en stor grop, 60 cm djup, i grov lera, så får du se hur det känns vid 40-centimetersmärket.
Jag har dock bestämt mig för att inte gräva hela gropen 60cm djup. Näckrosor kräver inte bara ett sjukligt djup, utan vill också ha ganska lugnt vatten. Därmed kan man inte placera dem mitt under vattenfallet, och helst inte alltför nära heller. Jooobbigt. Jag kommer därför gräva en liten ytterliggare grop, på 60cm, och lämna resten 40-ish.
Allt är inte heller så djupt. Jag har en ytterliggare nivå som ligger på ungefär 5-10 centimeters djup. Det är en hylla som sträcker sig längs hela dammens ytterkant. Vissa växter vill inte ha så mycket djup, men vill vara täckta av vatten ändå. Förra gången gjorde jag också en liten hylla, men då hade jag redan grävt bort den bit som skulle vara hylla. Thus behövde jag stapla upp och packa en massa jord på sidan för att skapa hyllan. Det var inte precis en dans på rosor, om man säger så. Dessutom blev hyllan alldeles för liten för att inhysa nånting annat än lite dammduk, och jag staplade upp de små plantorna på sten istället.
Den här gången kom jag ihåg det och lät en bit vara, redan från början, för att skapa denna hylla. Den är också rätt mycket bredare, och lär funka mycket bättre. Se filmer/bilder.
***
-Mästaren-
-Verktygen-
-Utmaningen!-
(yarr)
Bilderna var alldeles för stora för bloggen. Thus länkar istället.
-Und some movie-
Sitter på en sån asseg dator att ni inte får mer förrän jag kommer hem, och fixar det hemma. Imorn alltså.
***
btw, anon-kommentarer is activated. Om jag får miljarder botinlägg ställer jag tillbaka det dock =/
However, det kommer troligen inte att bli alltför mycket nu heller. Tyvärr kommer jag bara att hänga här över en natt. Med andra ord åker jag imorgon. Jag har redan arbetat i ett antal timmar på dammen, och det ska sägas att framsteg görs. Jag kommer troligen att återvända under veckan, kanske bara under en dag men ändå.
Vad jag har gjort idag är ett flertal saker. Dels har jag tagit en hel drös bilder och ett par filmer, vilka just nu uppladdas på Photobucket, respektive Youtube. Så fort de är klara kommer jag att peta in dem i det här inlägget. Däribland en inte särskilt glamorös bild av yours truly, eftersom jag har fått gigantiska bölder under vardera näsborre för tillfället. Varför vet jag inte, men jag vet att det ser asfult ut.
Sitter på farsans laptop med Tele2 FriSurf och jag kan säga er... det går iiiinte snabbt. Youtube har stått och tuggat med första filmen i minst tio minuter nu och den ligger endast på 25%. Ugh.
För den delen har inte dammarbetet varit särskilt bekvämt heller. Under tiden jag varit borta har marken hunnit torka och stelna rätt ordentligt och det var inte helt lätt att trycka sig ner i den kompakta jorden. När jag också skulle gräva bort de sista grästovorna visade det sig att det låg en mindre kullerstensgata någon halv centimeter under jorden. Det slutade med att jag rev upp skiten utan någon som helst tanke på att konservera gräsmatta, men jag fick bort de satans stenarna i alla fall.
När jag väl kom igång fick jag bort en hel del jord dock. Jag har dumpat minst ett halvdussin lass jord på högen, även om det var lite mindre lass eftersom skottkärran blir djävulskt tung annars. Att jag är världens smidigaste person hjälper inte heller. När jag grävde stod jag förstås i hålet och grävde lite, vilket packade jorden mer än vad den var tidigare, så när jag flyttade på mig och skulle gräva upp jorden under mig var det en utmaning som han, wossname, världens starkaste man skulle, jag vet inte, grina över. Eller tja, jävligt tungt var det iaf.
En svettig och utmattad Synthmon stapplade lite senare in i huset, på jakt efter något att dricka och en liten paus. Jag hängde runt en stund och grävde senare lite mer.
På sin djupaste punkt är dammen nu ungefär 40 centimeter djup. Näckrosorna jag planerat ha i dammen kräver ungefär 60 centimeters vattendjup för att må bra. Kanske låter lite fånigt, men testa själv att gräva en stor grop, 60 cm djup, i grov lera, så får du se hur det känns vid 40-centimetersmärket.
Jag har dock bestämt mig för att inte gräva hela gropen 60cm djup. Näckrosor kräver inte bara ett sjukligt djup, utan vill också ha ganska lugnt vatten. Därmed kan man inte placera dem mitt under vattenfallet, och helst inte alltför nära heller. Jooobbigt. Jag kommer därför gräva en liten ytterliggare grop, på 60cm, och lämna resten 40-ish.
Allt är inte heller så djupt. Jag har en ytterliggare nivå som ligger på ungefär 5-10 centimeters djup. Det är en hylla som sträcker sig längs hela dammens ytterkant. Vissa växter vill inte ha så mycket djup, men vill vara täckta av vatten ändå. Förra gången gjorde jag också en liten hylla, men då hade jag redan grävt bort den bit som skulle vara hylla. Thus behövde jag stapla upp och packa en massa jord på sidan för att skapa hyllan. Det var inte precis en dans på rosor, om man säger så. Dessutom blev hyllan alldeles för liten för att inhysa nånting annat än lite dammduk, och jag staplade upp de små plantorna på sten istället.
Den här gången kom jag ihåg det och lät en bit vara, redan från början, för att skapa denna hylla. Den är också rätt mycket bredare, och lär funka mycket bättre. Se filmer/bilder.
***
-Mästaren-
-Verktygen-
-Utmaningen!-
(yarr)
Bilderna var alldeles för stora för bloggen. Thus länkar istället.
-Und some movie-
Sitter på en sån asseg dator att ni inte får mer förrän jag kommer hem, och fixar det hemma. Imorn alltså.
***
btw, anon-kommentarer is activated. Om jag får miljarder botinlägg ställer jag tillbaka det dock =/
tisdag 17 juli 2007
Tillbaka till stan!
Serien V gnäller på forumet om hur jag inte har uppdaterat min "bloggfan på två dar". Som sagt, jag är ju tillbaka i stan och det är lite svårt att gräva from a distance, så att säga. Skulle krävas en aslång spade, för det första. Skulle troligen råka åsamka allvarliga kroppsliga skador till ett par tusen på kuppen.
Hans gnäll betyder dock att någon faktiskt måste läsa bloggen med jämna mellanrum och det ger mig en varm, mojsig känsla i magen. Det ger mig också en kraftig iver att åka tillbaka och gräva mer. Lördag kommer detta ske. I tidsperioden emellan kommer jag försöka att till exempel ladda upp de filmer och bilder jag tog med min provisoriska kameratelefon, så att ni kan beundra det fantastiska läget dammen ligger i. Eller, kommer att ligga i. Just nu är det mest ett lerfyllt hål.
Det regnade ganska kraftigt tidigare. Jag börjar oroa mig om min damm har blivit en damm i förtid. Det skulle betyda att marken måste ha mjukats upp rätt ordentligt och... well, jag är lite orolig för kollaps. Men jag får hoppas att det inte sker, helt enkelt. Ingen idé att oroa sig tills jag kommer dit.
Nästa gång ska jag också ta med en digitalkamera, och en kabel till morsans laptop. Bilder på en hårt arbetande Synthmon kanske dyker upp på lördag-söndag någonstans.
Hans gnäll betyder dock att någon faktiskt måste läsa bloggen med jämna mellanrum och det ger mig en varm, mojsig känsla i magen. Det ger mig också en kraftig iver att åka tillbaka och gräva mer. Lördag kommer detta ske. I tidsperioden emellan kommer jag försöka att till exempel ladda upp de filmer och bilder jag tog med min provisoriska kameratelefon, så att ni kan beundra det fantastiska läget dammen ligger i. Eller, kommer att ligga i. Just nu är det mest ett lerfyllt hål.
Det regnade ganska kraftigt tidigare. Jag börjar oroa mig om min damm har blivit en damm i förtid. Det skulle betyda att marken måste ha mjukats upp rätt ordentligt och... well, jag är lite orolig för kollaps. Men jag får hoppas att det inte sker, helt enkelt. Ingen idé att oroa sig tills jag kommer dit.
Nästa gång ska jag också ta med en digitalkamera, och en kabel till morsans laptop. Bilder på en hårt arbetande Synthmon kanske dyker upp på lördag-söndag någonstans.
måndag 16 juli 2007
Tillbaka till stan. Tillbaka, till rocken
Jag är tillbaka i stan nu.
Ja, jag är en sådan där velig person, som jag beskrev i förra inlägget. I alla fall ibland. Idag visste jag inte huruvida jag skulle åka hem eller inte. Slutligen verkade det vettigast att stanna - vilket är därför jag nu sitter hemma.
Oh well. Inte som att jag kommer gräva mer tills jag kommer tillbaka. Obviously. Tills dess kanske jag hittar sladden till morsans telefon, eller något. Vi får se.
Kanske skriver något om... jag vet inte.
*gäsp*
Ja, jag är en sådan där velig person, som jag beskrev i förra inlägget. I alla fall ibland. Idag visste jag inte huruvida jag skulle åka hem eller inte. Slutligen verkade det vettigast att stanna - vilket är därför jag nu sitter hemma.
Oh well. Inte som att jag kommer gräva mer tills jag kommer tillbaka. Obviously. Tills dess kanske jag hittar sladden till morsans telefon, eller något. Vi får se.
Kanske skriver något om... jag vet inte.
*gäsp*
söndag 15 juli 2007
N/A
Jag har grävt lite mer nu. Dammen börjar ta lite mer form och man kan faktiskt se de grundläggande dragen. Formen, konturen, hyllorna och bredden. Etc. Syrran kom och föreslog att jag skulle behålla en del som en liten halvö i dammen, för att plantera någon sorts sjuk växt av något slag. God knows. Och så fort någon kommer med ett förslag är jag en sådan där oduglig person som blir helt velig och inte kan bestämma sig.
Jag har varit lite så idag. Alldeles nyss tog det enorm beslutskraft för att ens kunna besluta sig om att faktiskt stanna en dag till och inte dra i förtid. Det var lite frestande att mest softa imorgon, men kom på att det var helt onödigt eftersom jag ändå inte gör något vettigt om dagarna hemma. Istället kanske jag får lite dammande gjort.
Just nu har jag jobbat i dryga timmen, från efter lunch(15.05) till nu(16:30). Det är ganska jobbigt jobb, och man blir trött snabbt. Solskenet och faktumet att jag är en oduglig latmask hjälper nog till det fenomenet.
Jag har fortfarande stora problem med de rebelliska skottkärrorna. Oavsett vad jag gör för att lasta en vettig mängd blir det astungt oavsett hur! Marken jag gräver i är inte mycket att tala om heller. Det är rena Glastonbury här nere. Tillräckligt mycket småsten för att bygga katedralen, och tillräckligt mycket lera för att bygga festivalen. Det skämtet funkar förstås bara om man är något insatt med situationen på årets Glastonbury Festival, som förvandlades till ett lerhelvete av detsamma vädersystem som förvandlade centrala Sheffield till... well, Atlantis.
Hur det gick med blåbären? Ja, det gick väl bra. Stod i receptet att man skulle ha en liter bär till en paj. Wtf liksom. Kändes som en evighet innan vi skulle kunna få tag i en liter blåbär. Vi tog med oss varsin låda, en sådan där lingonlåda och ett gammalt glasspaket. Jag och syrran alltså. Glasspaketet blev inte nära fullt på en väldigt lång tid och jag undrade vad i helsike som hände. Syrran skulle förstås ta det här tillfället i akt att säga något i stil med "Mest för att S. hällde ut en massa blåbär". Och ja, det är visst kanske sant att en eller två spilldes ut när balansen svek mig, men det skulle inte gjort någon större skillnad på nivån. Host.
Men jag blev faktiskt anfallen av grankottar! Vinden susade genom säven(måste fan ta reda på vad säven betyder), och ner faller en massa grankottar på mig.
"AJ!", säger jag, och tittar upp mot trädkronorna, "För i helvete!"
Inte fan vågade dem kasta mer kottar på mig, inte då.
Jag har varit lite så idag. Alldeles nyss tog det enorm beslutskraft för att ens kunna besluta sig om att faktiskt stanna en dag till och inte dra i förtid. Det var lite frestande att mest softa imorgon, men kom på att det var helt onödigt eftersom jag ändå inte gör något vettigt om dagarna hemma. Istället kanske jag får lite dammande gjort.
Just nu har jag jobbat i dryga timmen, från efter lunch(15.05) till nu(16:30). Det är ganska jobbigt jobb, och man blir trött snabbt. Solskenet och faktumet att jag är en oduglig latmask hjälper nog till det fenomenet.
Jag har fortfarande stora problem med de rebelliska skottkärrorna. Oavsett vad jag gör för att lasta en vettig mängd blir det astungt oavsett hur! Marken jag gräver i är inte mycket att tala om heller. Det är rena Glastonbury här nere. Tillräckligt mycket småsten för att bygga katedralen, och tillräckligt mycket lera för att bygga festivalen. Det skämtet funkar förstås bara om man är något insatt med situationen på årets Glastonbury Festival, som förvandlades till ett lerhelvete av detsamma vädersystem som förvandlade centrala Sheffield till... well, Atlantis.
Hur det gick med blåbären? Ja, det gick väl bra. Stod i receptet att man skulle ha en liter bär till en paj. Wtf liksom. Kändes som en evighet innan vi skulle kunna få tag i en liter blåbär. Vi tog med oss varsin låda, en sådan där lingonlåda och ett gammalt glasspaket. Jag och syrran alltså. Glasspaketet blev inte nära fullt på en väldigt lång tid och jag undrade vad i helsike som hände. Syrran skulle förstås ta det här tillfället i akt att säga något i stil med "Mest för att S. hällde ut en massa blåbär". Och ja, det är visst kanske sant att en eller två spilldes ut när balansen svek mig, men det skulle inte gjort någon större skillnad på nivån. Host.
Men jag blev faktiskt anfallen av grankottar! Vinden susade genom säven(måste fan ta reda på vad säven betyder), och ner faller en massa grankottar på mig.
"AJ!", säger jag, och tittar upp mot trädkronorna, "För i helvete!"
Inte fan vågade dem kasta mer kottar på mig, inte då.
Snakes in a soon-to-be-Pond
Lantlivet är farligt.
Så farligt, att man inte kan gå barfota i meterhögt gräs utan att förvänta sig en drös parasiter och annat shit.
Det är just därför varje vettiga människa duschar och shit för att bli av med alla fästingar etc. man kan få på sig under dagen. Iaf här.
Igår när jag duschade upptäckte jag något mystiskt: ett perfekt format bett, precis så runt och format som vilken mun som helst. Omkretsen var orangt av torkat blod, precis på innersidan av min högra fot.
Vad är det här, tänkte jag genast. Det tog mig inte lång tid innan jag insåg att jag måste ha blivit anfallen av en orm. Jag rapporterar detta till de andra två i huset, men de säger helt enkelt att ormbett "inte ser ut sådär, de är två små hål". Pfft. Vad skulle i så fall kunnat ta en tugga av min högra fot, hmm? En groda kanske?
Det är visserligen sant att märket försvann när jag duschade. Men huden har aldrig riktigt känts likadan på det stället sedan dess.
***
Jag har just varit ute(i stövlar!) och tagit lite bilder av dammområdet. Olyckligtvis (1: var det på en kameramobil, dock på en K700i, 2 mpix (2: har jag ingen kabel till den telefonen. Thus får ni inga halvtaskiga mobilbilder tills jag kommer hem... på måndag.
Jag fann imorse att ingen i huset kom på att packa hårborstar. Damn. Jag gjorde ett tappert försök att få håret till en vettig form med hjälp av en gaffel, men det funkade inte så bra. Oh well. Får hoppas att min nuvarande frisyr är skrämmande för ormar.
Nu skall jag hur som helst ut och jaga efter blåbär. Egentligen är det förmodligen liiite tidigt, men det kanske också är vad alla andra tänker. Isf kanske det finns jättemånga fina blåbär. Varför jag ska leta blåbär? Blåbärspaj förstås.
I eftermiddag kanske jag får lite mer dammande gjort. Isf kommer jag med ett till inlägg.
Så farligt, att man inte kan gå barfota i meterhögt gräs utan att förvänta sig en drös parasiter och annat shit.
Det är just därför varje vettiga människa duschar och shit för att bli av med alla fästingar etc. man kan få på sig under dagen. Iaf här.
Igår när jag duschade upptäckte jag något mystiskt: ett perfekt format bett, precis så runt och format som vilken mun som helst. Omkretsen var orangt av torkat blod, precis på innersidan av min högra fot.
Vad är det här, tänkte jag genast. Det tog mig inte lång tid innan jag insåg att jag måste ha blivit anfallen av en orm. Jag rapporterar detta till de andra två i huset, men de säger helt enkelt att ormbett "inte ser ut sådär, de är två små hål". Pfft. Vad skulle i så fall kunnat ta en tugga av min högra fot, hmm? En groda kanske?
Det är visserligen sant att märket försvann när jag duschade. Men huden har aldrig riktigt känts likadan på det stället sedan dess.
***
Jag har just varit ute(i stövlar!) och tagit lite bilder av dammområdet. Olyckligtvis (1: var det på en kameramobil, dock på en K700i, 2 mpix (2: har jag ingen kabel till den telefonen. Thus får ni inga halvtaskiga mobilbilder tills jag kommer hem... på måndag.
Jag fann imorse att ingen i huset kom på att packa hårborstar. Damn. Jag gjorde ett tappert försök att få håret till en vettig form med hjälp av en gaffel, men det funkade inte så bra. Oh well. Får hoppas att min nuvarande frisyr är skrämmande för ormar.
Nu skall jag hur som helst ut och jaga efter blåbär. Egentligen är det förmodligen liiite tidigt, men det kanske också är vad alla andra tänker. Isf kanske det finns jättemånga fina blåbär. Varför jag ska leta blåbär? Blåbärspaj förstås.
I eftermiddag kanske jag får lite mer dammande gjort. Isf kommer jag med ett till inlägg.
lördag 14 juli 2007
Jak Er En Panda
Strax efter förra posten gick jag ut och plockade upp ett antal bambupinnar. Dessa för att markera var dammens gräns skall gå. Linjen jag valde att dra för dammens kant blev i slutändan väldigt krokig och det blev väldigt många bambupinnar. Lika smart som en CoH-ingenjör bestämmer jag mig för att placera dem från insidan av kanten. Snart var jag omgärdad av pinnar och jag fann mig i en ganska irriterande situation. Så vältränad jag är kunde jag dock ta mig upp över den meterhöga kanten med endast liiite ont i benet.
Jag har nu börjat gräva ut dammen till en större utsträckning. Mycket mer gräs är borta. Problemet är att de här grästovorna är så förbaskat tunga av något skäl. En viss mängd grästovor är mycket tyngre än en lika mängd jordkokor. Skumt. Och att jag då suttit och staplat på en massa grästovor tills fler grästovor ej kunde staplas på, skapade en situation där jag närmst kollapsade vid första försök att flytta på skottkärran.
Jag lyckades dock successivt flytta och ta bort grästovorna från skottkärran. Då började jag fortsätta gräva upp nya grästovor som jag automatiskt staplade på den goddamned skottkärran. Och inte fan blev den lättare nästa gång! Vissa skottkärror/grästovor lär sig aldrig...
Att jag knäckt flerdelen bambupinnar är också numera ett faktum. När jag började gräva var det inte speciellt konstigt att jag tryckte bort några av pinnarna så jag kunde skära bort den yttersta kanten av gräs och thus se vart kanten skall ligga. Den fantastiska balansen som jag alltid tagit mig äran för fick mig att falla baklänges, flaxandes med båda armar och ben och återfå balansen på toppen av ett gäng bambupinnar. Lyckat =/
När jag slutligen skurit bort en hel kant av dammen märker jag att formen blev högst skum. Alltså, om du skulle misshandla Barbapappa grovt och smälla på honom ett gäng bambupinnar skulle du förmodligen få ungefär den formen. Ni inser förmodligen att det inte var särskilt hållbart. Jag kallar ned morsan från äppelträdet, men hon tycker det ser helt ok ut. Jag trimmar kanterna lite och nu ser det mest ut som en kraftigt överviktig Barbapappa.
Just nu sitter jag och softar med laptop i knäet och är allvarligt avundsjuk för att Dreamtale har fått tag i betan till ET:QW och inte jag. Ska gå och jaga länk nu.
Jag har nu börjat gräva ut dammen till en större utsträckning. Mycket mer gräs är borta. Problemet är att de här grästovorna är så förbaskat tunga av något skäl. En viss mängd grästovor är mycket tyngre än en lika mängd jordkokor. Skumt. Och att jag då suttit och staplat på en massa grästovor tills fler grästovor ej kunde staplas på, skapade en situation där jag närmst kollapsade vid första försök att flytta på skottkärran.
Jag lyckades dock successivt flytta och ta bort grästovorna från skottkärran. Då började jag fortsätta gräva upp nya grästovor som jag automatiskt staplade på den goddamned skottkärran. Och inte fan blev den lättare nästa gång! Vissa skottkärror/grästovor lär sig aldrig...
Att jag knäckt flerdelen bambupinnar är också numera ett faktum. När jag började gräva var det inte speciellt konstigt att jag tryckte bort några av pinnarna så jag kunde skära bort den yttersta kanten av gräs och thus se vart kanten skall ligga. Den fantastiska balansen som jag alltid tagit mig äran för fick mig att falla baklänges, flaxandes med båda armar och ben och återfå balansen på toppen av ett gäng bambupinnar. Lyckat =/
När jag slutligen skurit bort en hel kant av dammen märker jag att formen blev högst skum. Alltså, om du skulle misshandla Barbapappa grovt och smälla på honom ett gäng bambupinnar skulle du förmodligen få ungefär den formen. Ni inser förmodligen att det inte var särskilt hållbart. Jag kallar ned morsan från äppelträdet, men hon tycker det ser helt ok ut. Jag trimmar kanterna lite och nu ser det mest ut som en kraftigt överviktig Barbapappa.
Just nu sitter jag och softar med laptop i knäet och är allvarligt avundsjuk för att Dreamtale har fått tag i betan till ET:QW och inte jag. Ska gå och jaga länk nu.
So's, anyways
En ganska meningslös grej, egentligen. Antar att det mest är för att öns lokalbefolkning skall mötas och ha lite "skoj". Whatev. Fanns inget egentligt av värde förutom en sådan där handduk man behöver på golvet utanför duschen så man slipper blöta ner hela världen när man går ut. Men den var tydligen fel färg och matchade inte duschen =/
Jag har iaf börjat gräva lite idag. Dammen som jag har planerat ligger i en sluttning på sidan om huset, som slutar i en utgrävd liten alkov, of sorts, där tidigare har stått ett gäng Baden-Baden-stolar och ett gammalt skrangligt bord. Hälften av denna lilla alkov, skall i alla fall enligt min plan utgrävas för att hysa vatten.
Sluttningen skall grävas om lite för det vattenfall/vattentrappa jag ska anlägga där. Den skall börja ungefär 2-3 meter upp i sluttningen, och successivt falla ner för sluttningen i olika nivåer. Till slut ska den mynna ut i den stora slutdammen genom ett par gjutna rabarberblad som står i olika nivåer och vattenfallar på varandra.
Olyckligtvis har jag ingen vettig kamera med mig för tillfället så ni får inga bilder. Vilket gör det lite svårt att visualisera sig, om man säger så. Tillåt mig demonstrera mina paint-skillz. Nu sitter jag förstås på en laptop utan mus, så det kommer bli en mindre utmaning.
...
Mina paintskills var visst inte så bra som jag trodde att dem var.
***
Nu har jag i alla fall börjat gräva. Det är framsteg. Tidigare har jag mest rivit ut en massa blom... ogräs som växte omkring. Imorse tog jag en spade och började gräva ut fyrkantiga, well, fyrkanter ur gräsmattan i den lilla alkoven. Detta är i princip vad man gör när man gräver ut en ny rabatt ur gräsmattan. Skillnaden är att i de flesta fall kastar man bort dessa grästovor... Ingen vettig idé när man bygger damm. Grästovorna passar perfekt för att lägga på sidan av dammen och få en naturlig övergång från gräsmatta, till damm. Dessutom är det högst omöjligt att få in en gräsklippare på denna gräns, vilket skapar en del av gräsmattan, som jag inte kommer att behöva klippa.
Jorden var ganska kladdig. Typ geggamojja. Hade jag varit lite yngre hade jag tyckt att det varit asskoj att gå loss med fingrarna i jorden och sedan börja grina så fort jag stötte på en mask. Ja, jag var ett sådant barn. Nu känns det dock lite mindre frestande och oftast har jag ett par rediga stövlar och handskar mellan mig och jorden. Och, tja, en spade behöver man också. Det har blivit ett duktigt hål, men inte tillräckligt stort för att ramla ner och bryta nacken i än. Hm, lyckligtvis. Annars hade jag varit dead meat by now.
Jag har iaf börjat gräva lite idag. Dammen som jag har planerat ligger i en sluttning på sidan om huset, som slutar i en utgrävd liten alkov, of sorts, där tidigare har stått ett gäng Baden-Baden-stolar och ett gammalt skrangligt bord. Hälften av denna lilla alkov, skall i alla fall enligt min plan utgrävas för att hysa vatten.
Sluttningen skall grävas om lite för det vattenfall/vattentrappa jag ska anlägga där. Den skall börja ungefär 2-3 meter upp i sluttningen, och successivt falla ner för sluttningen i olika nivåer. Till slut ska den mynna ut i den stora slutdammen genom ett par gjutna rabarberblad som står i olika nivåer och vattenfallar på varandra.
Olyckligtvis har jag ingen vettig kamera med mig för tillfället så ni får inga bilder. Vilket gör det lite svårt att visualisera sig, om man säger så. Tillåt mig demonstrera mina paint-skillz. Nu sitter jag förstås på en laptop utan mus, så det kommer bli en mindre utmaning.
...
Mina paintskills var visst inte så bra som jag trodde att dem var.
***
Nu har jag i alla fall börjat gräva. Det är framsteg. Tidigare har jag mest rivit ut en massa blom... ogräs som växte omkring. Imorse tog jag en spade och började gräva ut fyrkantiga, well, fyrkanter ur gräsmattan i den lilla alkoven. Detta är i princip vad man gör när man gräver ut en ny rabatt ur gräsmattan. Skillnaden är att i de flesta fall kastar man bort dessa grästovor... Ingen vettig idé när man bygger damm. Grästovorna passar perfekt för att lägga på sidan av dammen och få en naturlig övergång från gräsmatta, till damm. Dessutom är det högst omöjligt att få in en gräsklippare på denna gräns, vilket skapar en del av gräsmattan, som jag inte kommer att behöva klippa.
Jorden var ganska kladdig. Typ geggamojja. Hade jag varit lite yngre hade jag tyckt att det varit asskoj att gå loss med fingrarna i jorden och sedan börja grina så fort jag stötte på en mask. Ja, jag var ett sådant barn. Nu känns det dock lite mindre frestande och oftast har jag ett par rediga stövlar och handskar mellan mig och jorden. Och, tja, en spade behöver man också. Det har blivit ett duktigt hål, men inte tillräckligt stort för att ramla ner och bryta nacken i än. Hm, lyckligtvis. Annars hade jag varit dead meat by now.
Att Bygga En Damm
Bakgrunden är alltså som följer;
Typ ett år sedan, tidiga juni -06, går jag och morsan runt på K-Rauta och jagar någon sorts spaljé. Vad fasiken hon skulle med en sån till är totalt förbi mig. However, jag spatserade runt lite och fick syn på de gigantiska dammpumparna. En sån pryl tyckte jag att vi behövde, och jag övertalade snart morsan att en damm, ja det kunde jag bygga alright.
Sagt och gjort. Samma kväll började vi rensa ut en passande rabatt så jag kunde börja gräva en grop. Dagen efter hade vi en fet grop i trädgården och ett par veckor senare ett sprudlande vattenfall. Snyggt som tusan och kritikerrosat. Näckrosorna mådde bra, och samtliga växter prunkade sönder. Ett lyckat projekt helt enkelt.
Dags för comeback. Vid midsommar i år köpte morsan och farsan ett nytt sommarställe. Ute på den lilla ön Kungshatt, mellan Drottningsholms Slott och Mälarhöjden i Stockholm. En stor trädgård följde med - närmare 2000 kvm gräsmatta som behövde klippas. Den ganska oglamorösa uppgiften föll då på starkaste, piggaste unga mannen inom synhåll - mig, med andra ord. Gräsmattan blev min arch nemesis och behövde decimeras.
Hur decimerar man då en gräsmatta? En damm är en perfekt metod. Gräv upp lite jord och fyll med vatten och du har en feature som inte endast är grön(well, förutsatt att man inte lyckas fylla den med alger). Hur som helst bestämde jag mig för att bygga en damm i den nya trädgården och det är just nu skälet till att jag har blåsor på händerna.
Nu hetsar min morsa mig att vi ska gå iväg och tittade på den lokala societetens loppis. Hugha. Hemskt. Hest mot folkgrupp :(
Typ ett år sedan, tidiga juni -06, går jag och morsan runt på K-Rauta och jagar någon sorts spaljé. Vad fasiken hon skulle med en sån till är totalt förbi mig. However, jag spatserade runt lite och fick syn på de gigantiska dammpumparna. En sån pryl tyckte jag att vi behövde, och jag övertalade snart morsan att en damm, ja det kunde jag bygga alright.
Sagt och gjort. Samma kväll började vi rensa ut en passande rabatt så jag kunde börja gräva en grop. Dagen efter hade vi en fet grop i trädgården och ett par veckor senare ett sprudlande vattenfall. Snyggt som tusan och kritikerrosat. Näckrosorna mådde bra, och samtliga växter prunkade sönder. Ett lyckat projekt helt enkelt.
Dags för comeback. Vid midsommar i år köpte morsan och farsan ett nytt sommarställe. Ute på den lilla ön Kungshatt, mellan Drottningsholms Slott och Mälarhöjden i Stockholm. En stor trädgård följde med - närmare 2000 kvm gräsmatta som behövde klippas. Den ganska oglamorösa uppgiften föll då på starkaste, piggaste unga mannen inom synhåll - mig, med andra ord. Gräsmattan blev min arch nemesis och behövde decimeras.
Hur decimerar man då en gräsmatta? En damm är en perfekt metod. Gräv upp lite jord och fyll med vatten och du har en feature som inte endast är grön(well, förutsatt att man inte lyckas fylla den med alger). Hur som helst bestämde jag mig för att bygga en damm i den nya trädgården och det är just nu skälet till att jag har blåsor på händerna.
Nu hetsar min morsa mig att vi ska gå iväg och tittade på den lokala societetens loppis. Hugha. Hemskt. Hest mot folkgrupp :(
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
