Småland equals sjukt

Jag har just kommit tillbaka från en veckovistelse i Småland.

Gamleby, i närheten av Västervik, i närheten av Kalmar, rättare sagt.

Det är en liten håla vars utbud av produkter inom de närmaste 10 milen är ungefär lika stort som ett råtthål. Eller, tja, man kan ju tjacka läsk och godis från den lokala ICA-affären, och några av mina mer långtråkiga vänner kan spendera hours on end i Huskvarna-affären(Alltså, typ mopeder n shit), men i grund och botten är det en tråkig stad.
Om det inte vore för att det är rätt härligt att chilla runt med polarna i en vecka utan några större problem.

Större problem, ja. Det är en väldigt intressant grej. Alltså, skolan har rest till den här hålan varenda termin sedan jag började där. Förstås gjorde dem det lite tidigare också men det gör ingen skillnad. Jag började där i årskurs sex. På den tiden var lärarna fullständigt fascistiska. "NI SKALL SLÄCKA SAMTLIGA LAMPOR OCH INTE ENS PIPA EFTER KLOCKAN 22!". Även om man höll på att, jag vet inte, dö av random dödsorsak skulle de aldrig tillåta en att ens så mycket stöna lite.
Förra terminen var de lite mer softish. De brydde sig inte så mycket om man satt uppe ett tag på rummet, de slutade fascistera om man var uppe efter elva, you get the sort of thing. Men det här året har de gjort en helomvändning och blivit liberaler allihopa.

Alltså, precis när vi kommer ser vi högar av diverse möbler som de har satt ut i korridoren. Vi var den första årskursen som reste till Gamleby den här terminen så ingen har hunnit före oss i att paja allt. Så fort man dumpat väskan på rummet börjar man alltså helt sonika att plocka in diverse möbler på rummet. Jag och Pontus baxade in ett stort bord för att kunna spela RISK om kvällarna.
Sedan på infomötet lite senare säger koordinatiorn, "Ni får absolut inte ta in några möbler i rummen, för då går dem sönder!"

Senare på kvällen gör lärarna en check på alla rum för att se till så att ingen har dött. Det första läraren gör är att gå fram till bordet, peka på det och säga,
"Åh! Kolla! Ni sitter och spelar spel. Vad roligt."
Vi tittar lite förvånat på varandra och tänker, Korkat, snubben märkte inte bordet.
Nästa dag kommer en annan lärare in. Och den här killen var ju helt off! Han går in i rummet, och säger, "Vilket fint bord ni har!"

Under veckan som följde nämnde samtliga lärare som kom in något om bordet eller vad som var på det, men inget om att det faktiskt inte skulle vara där. Att det inte var sällan att vi satt uppe till sent och spelade var inte heller ett problem. Softish som i helvete.

Lite hyss har man hunnit med också. I, vad var det, tisdags kanske, kommer jag ner till loungen och ser att två av mina polare spelar biljard.
"Oi! Jag tar vinnaren", säger jag, och lutar mig mot bordet för att observera. Strax därefter får en av dem ett samtal och han måste rusa iväg. Jag tar över biljardkön och börjar spela istället. Strax säger dock Pontus,
"Han lämnade sin nyckel till rummet för att få ut biljardköerna."
Pontus och jag tänker precis samma sak. Därför lurar vi till oss nyckeln till rummet av läraren i receptionen("Eh, vi ger Henke nyckeln sen, vi vill bara bli av med köerna"), går in i rummet, och börjar tillreda en liten surprise.

Vi kör det klassika lik-tricket. Baxa ett par kläder från personerna som bor i rummet, fyll det med andra kläder/läskflaskor/tidningspapper, och lägg det i sängen så att det ser ut som ett lik. Iofs har vi gjort det ett par år running nu men det är skoj ändå. Det är inte så mycket en surprise som en "I WAS HERE"-grej.
I år behövde vi hitta på något nytt tho. Så efter att liket är klart gömmer sig Pontus i garderoben, och jag lägger mig i en annan säng och intar klassisk lik-pose.

När ruminvånarna returns hör man ett antal röster,
"Tänd lampan för fan! Helt kolsvart ju"
*klick*
"Nämen vadfan..."
"BUUUUUÄÄÄÄÄH!"

Pontus hoppar ut ur garderoben och jag hoppar upp ur sängen, och skrämmer skiten ur i alla fall en av dem.
Vid ett annat tillfälle lyckades jag bryta mig in i samma rum eftersom fönstret var öppet. Bara lite granna, men det var tillräckligt för att dra upp handtaget och trycka in fönstren. En av mina polare som bodde där hade väldigt conveniently lagt en massa chips och annat grejs precis under fönstret. Jag lutar mig alltså över fönsterkarmen, sträcker ner armen och skall just dra upp ett helt gäng chips när jag hör en groggig röst på höger sida som morrar, "Vad fan håller du på med?"
Jag blir skrämd så in i helvete och flyger bakåt tre meter. Undrar vadfan rösten kom ifrån, trodde det var någon bredvid mig. Sedan ser jag att en av polarna ligger och halvsover i sängen, klockan fem på dagen. Han hade väckts av den kyliga vinden från fönstret och såg en lång arm sträcka sig efter hans chips. Jag stängde fönstret lite artigt och återgick till det jag jobbade på innan.

Lyssnat på en jävla massa gamla Hassan-skivor också.
"Ja, hejsan, mitt namn är Tom Wollgers. Jag lider av allvarliga tvångstankar och måste till exempel alltid lägga på luren när någon säger 'jaha'..."
*tystnad*
"Jaha..."
*klick*