Innan Dreamhack #1

En vecka kvar till Dreamhack nu. Själva evenemanget börjar på torsdagen men personligen skall jag först komma på fredagen. Jag tänker inte offra två vardagar för något sådant.
Anyways, jag tänkte att, shit, fett med cash jag har. Så jag tänkte att jag skulle kirra den där uppgraderingen jag funderat på ett tag.

Kollade in vad jag tänkte mig att jag skulle ha. Först och främst var det processorn som behövde bytas. Helt i enlighet med alla cyniska visioner måste självfallet datorns alla centrala komponenter bytas ut. Moderkortet var för gammalt för en modern processor, så det behövde bytas ut. Ett nytt moderkort skulle sällan vara kompatibelt med mitt gamla grafikkort, så det behövde också bytas ut. Inte helt oväntat skulle ju internminnet behöva ses över också.

Så för att byta ut den enda del som var riktigt dålig snackade vi om en uppgradering på dryga 4000 kronor. Det hade jag bara inte, och det skulle jag inte kunna skaffa framtill Dreamhack. Snarare skulle min potentiella budget ligga på drygt 3000-3500 kronor. Nära, men nära skjuter ingen hare.
Så jag ser över planerna igen, och försöker hitta alternativa lösningar. Skälet till att grafikkortet behövde bytas ut var att moderkortet inte skulle stödja både nya processorer och det gamla grafikkortets AGP-koppling. Enter Tryst(som förmodligen heter något helt annat, och troligen genomsvenskt, IRL), som glatt säger "Nejmen det är lugnt, jag har ett sådant här moderkort, det funkar perfekt för båda". So I'm like, whoopie, och kollar in det.

Visar sig att moderkortet är fullständigt tillfredsställande - likaså priset. Så med 2GB internminne, en Core 2 Quad-processor och ett nytt skinande moderkort kunde jag behålla mitt gamla grafikkort, och därmed spara mig på en kostnad på dryga 800-1000 kronor. Moderkortet var även snäppet billigare än vad jag förväntat mig så den slutgiltiga kostnaden landade på 3303 kronor, precis så mycket jag hade alltså. Ett par dagar senare dimper det ner ett paket från den där snubben, Dustin.

Jag tänker att, en datoruppgradering kommer bli lite tråkig om man inte blåser ut hårddiskarna i samma veva. Jag behövde alltså Windows XP-installeringsskivan, som låg gömd någonstans sen flytten. Eftersom vi flyttade ut såväl kontor som hem från gamla villan - till olika platser, givetvis - hade jag ingen aning vart den skivan hade tagit vägen. Antingen hade den hamnat i ett set av lådor, eller ett annat. Ytterliggare bevis på att min kära familj kan vara lite virrig ibland(Ett perfekt exempel är köksflytten, där vi verkar ha packat grejer som vi hittade i köket snarare än det vi faktiskt skulle behöva i den nya lägenheten. Vi har fortfarande inga glasskålar)

Pappa lyckades dock leta reda på XP-skivan som låg gömd i hans kassaskåp i arkivet. Huruvida kassaskåpet ens hade blivit uttömt innan det flyttades hade jag ingen aning om. Hur som helst var det inget problem längre.
Så sisådär runt åttatiden på onsdag kväll tog jag ut min dator till vardagsrummet för att ge den en bekväm plats på mattan. Går fram till elementet och petar runt lite ett tag, innan jag börjar öppna datorn.
Datorn var självklart ett dammets paradis eftersom jag, som en typiskt lat gamer, aldrig har dammat av den. Det var mer damm i den datorn än i en genomsnittlig obduktionssal("För övrigt anser jag att era liknelser bör förgöras" - Trukem). Så till den besvärliga uppgift att koppla bort det gamla moderkortet. Först börjar jag ta bort alla små attiraljer på moderkortet. Inte visste jag just vad jag plockade bort, och jag misstänker att jag plockade bort ett par grejer som borde ha stannat. Började med det sedvanliga internminnet, som enkelt gick ut såsom det gjort tusentals gånger tidigare, och grafikkortet gjorde det sällskap strax därefter. Sedan börjar jag riva ut alla kablar som satt i såväl moderkort som hårddisk. Hårddiskarna och PSUn får visserligen sitta kvar, men jag ville inte ha kablarna i vägen. Jag fortsätter därefter att plocka bort CPU-fläkten, vilket gick snabbt och enkelt på grund av dess ganska elementära placering. Sedan hittar jag en nätliknande grunka som sitter strax under processorn, vars uppgift jag var helt osäker på, men som jag plockade bort ändå. Nåväl.

Sen börjar jag skruva bort alla skruvar som fäster moderkortet i chassit. Det gick ganska enkelt, de var alla ganska tydliga och det var inte så att det var särskilt problematiska skruvar. I mitt huvud skulle jag sedan bara kunna enkelt plocka bort moderkortet och alla skulle vara glada. När jag försöker uppfylla min dröm... så sitter moderkortet fortfarande fast.
"Vad i helvete", tänker jag, "Vafan gör den så för?"
Jag tittar runt lite på moderkortet, trycker lite här, drar lite där, för att försöka identifiera vad det är som fortfarande håller fast den. Jag insåg att metallplattan på baksidan hade någon typ av säkringar, små metallpiggar som verkade fastna på uttagen på baksidan. Jag börjar metikulöst bända upp de små metallpiggarna med en skruvmejsel, och när det inte fungerade så gick jag helt enkelt loss på grunkan. Jag bände till den som satan till jag försökte plocka ut den helt.
Den gubben gick inte heller. Moderkortet satt fortfarande stenhårt. Då började jag bli otålig, så jag gick loss på varje liten grej som kunde potentiellt hålla fast den. Jag lossade baksidan av chassit och försökte lossa några skruvar; men det gick inte heller. Jag försökte bända upp några små metallpiggar som hade med någon av kontakterna att göra; det funkade inte heller.
Till slut var jag dödligt nära på att ge upp och ringa en datortekniker tills jag insåg en sak.

Mitt på moderkortet, strax under processorn, satt en jävlig skruv, skinandes i ljuset, likt en blek nörd som moonar mig under en gatlykta.
Lugnt och sansat skruvade jag loss den slutgiltiga skruven för att sedan, medan jag utkämpade en osynlig inre kamp mellan raseri och rationalitet, plocka bort moderkortet.
En intensiv ström av känslor - främst den sorts gladlynthet som sker när man slagit ned en hånande opponent i ett våldsamt slag - vällde inom mig. Jag tittade med förakt på det gamla grafikkortet med precis samma blick som när jag slängde ut CRT-skärmen för ett år sedan.

Jag kastade mig över lådan med de nya delarna och började gräva upp de diverse komponenterna. Jag öppnade lådan med moderkortet och började, för första gången i mitt liv, läsa en manual tydligt. Jag läste igenom licensavtalet och instruktionerna för dummies. Slutligen kände jag mig redo och började plocka ihop kortet.
Den första i en rad av trubbel var CPU-fläkten. Den ville bara inte. Instruktionen visade glatt och tydligt en CPU-fläkt som gick ifrån helt separat till totalt inkopplad. Så var knappast verkligheten, som skiljde sig markant från de glada små illustrationerna som manualen visade. Det tog mig kanske en halvtimme att inse att det var något _jag_, i den grundläggande principen, gjorde fel. Jag insåsg snart att jag måste trycka i processorskruvarna lugnare.
Det gick inte.
Jag insåg att processorfläkten måste vara vänd åt rätt håll.
Det var den.
Jag "insåg" att skruvarna skulle vara vända på ett annat sätt.
Det hjälpte inte.
Slutligen kom min far fram, efter att ha upptäckt min desperation, och frågade vad det var som gick fel. Jag demonstrerade det för honom, och skruvarna gick i precis som de skulle.
"Good thing you've got such a technical father, then", sade han lite ironiskt och gick sin väg.

De övriga delarna gick i utan problem alls, faktiskt. Kanske för att det mest handlar om att stoppa in delen i rätt slot och trycka lite.
Sen de satans hårddiskarna. De ville ju inte heller. Jag hade satt ihop alla delar och inväntade ivrigt "moment of truth", och ställde upp datorn i mitt rum med alla kablar inpluggade. Jag satte igång den... och inget hände. Jag tryckte lite till på startknappen, och inget hände.
Det var inte rätt. Så jag såg till att elkabeln inte glappade eller något.
Inget hände.
Jag hade ju kopplat i startknappen, eller hur?
Nej. Det hade jag glömt. Så det var att dra ut elkabeln, öppna chassit, leta reda på kabeln till elknappen och hitta rätt position utifrån manualen. Det var inte helt lätt heller, och tog mig ytterliggare tio minuter, men det gick till slut. Datorn gick igång och allt var frid och fröjd. BIOS laddade processorn, datorn laddade internminne, och det såg fint ut. Jag fick den där varma mojsiga känslan i magen när man ser ens fina nya parametrar radas upp i vit text på skärmen.

Sen stannade den och sade "075" eller något sånt. I.e. fullständig computer gibberish.

Men vafan, det tampades jag med lite till. A long story short = hårddiskkabeln var defekt. Detta insåg jag inte på ett låååångt tag. Ni förstår säkert hur det förlöpte(ergo synthmon blir galen, river ut sitt hår, skriker och gormar åt datorn, etc etc).
Nu har datorn gått igång, som ni säkert kan förstå, och jag sitter och installerar de miljarder program och ställer in de tusentals inställningar jag hade förra gången jag körde datorn. Svår att tänka, egentligen. Varje gång jag blåser ur datorn känns det som jag installerar precis samma skit som jag hade förra gången jag gjorde det.