Bloodshed n Poetry

So. Jag har alltså varit iväg och skurit upp det eviga nageltrånget. Av något skäl har jag ärvt whiny ass tår som inte kan hantera sin egen nagel. Den har alltså sedan flera år tillbaka varit konstant svullen, öm och då och då blodig/varande. Not funny.

Jag har haft det här på båda stortår men nyligen(well, 2 år sen) opererat den ena. Det gick assmidigt, didn't feel a thing och hade inga problem what-so-ever med den efteråt. Så vi har de senaste två åren gått runt och sagt, alright, vi ska lösa det här, alldeles strax. Först igår kunde vi åka iväg och skära upp den.

Det är en jävligt skum procedur faktiskt. Först mötte jag en bitter receptionist som var hur purken som helst över en tre minuters försening. Hon sade med en gnällande röst att ja, nu är du ju försenad lilla ponken, nu måste jag ringa herr doktor för att se om han kan ta emot dig tre minuter senare än normalt.

Jag hade överseende för den här lilla incidenten och fick helt enkelt anta att hennes morgonkaffe hade vart lite surt. Men så fort herr doktor sade, javisst, tre minuter är ingenting struttade jag iväg och lade mig prompt på närmaste brits. Herr doktor dök upp efter en liten stund, närmast samtidigt som min käre mor. Raskt satte han igång med kuttandet och allting var över på tjugo minuter.

Det skumma med ingreppet att det som gör ondast är egentligen bedövningen. Eftersom herr doktor faktiskt kommer att skära upp ett öppet sår i foten så behöver man förstås lokalbedövning - två feta jävla sprutor som han sticker in direkt i benet. Det gör förstås asont eftersom den ska långt in i en tå som består av väldigt lite annat än ben n shit. Av något obskyrt skäl gör det alltid mer ont än någon annan spruta jag någonsin har tagit.

Det tar dock inte lång tid innan bedövningen sätter in. Först känner man sticket från sprutan, sedan ett till - och sedan får man en kittlande känsla under huden. Efter ett tag försvinner den kittlande känslan och då känner man ju ingenting. Man känner vibrationer, vidröringar etc - men allt annat är borta. Herr doktor tog en skarp sprutnål och började sticka lite här och var på tån, men jag kände nada.

Efter det började kuttandet. Man känner hur han drar runt i tån, man hör och känner det äckliga dragandet och raspandet som man egentligen inte vill veta vad det är, och man känner när han drar på kompressen. Inget annat. Helt skumt egentligen.

Förra gången släppte bedövningen långsamt, lite snällt sisådär(jag kan dessutom erinra mig om att endast ha känt en spruta men fått sju - whatev). När bedövningen släppte på riktigt var precis när jag stod på parkeringen till den lokala mataffären kanske sådär tjugo minuter senare, men det gjorde inte precis särskilt ont så det var lugnt ändå. Den här gången, however, släppte den snabbt, precist och med en helvetes massa smärta. Jag stod vid mjölkhyllan och skulle plocka ut gud vet vad när jag plötsligt stannade till. Kroppen gav sig helt plötsligt tillkänna om att en del av den var styckad, nedblodad och fullständigt massakrerad - närmast ett ramaskri från ett sådant litet ingrepp. Jag haltade iväg till bilen och satte mig ner en stund för att undvika för mycket tryck på såret.

I skrivande stund har det alltså gått en dag och tån är endast väldigt blodig. Jag har dock inte varit modig än att ta bort bandaget, så det får vänta en stund. Den är fortfarande väldigt öm dock, och vid minsta beröring kommer man känna ett litet spjut som går in i smärtcentrum av hjärnan. Sandaler är att föredra de kommande dagarna.


Jag har dock noterat att Dammbyggarbloggen inte har handlat så mycket om dammbygge längre. You surprised? Well, de senaste veckorna or so har jag ju inte bara varit och pluggat hela dagen, utan även flyttstädat, och dessutom har det ju verkligen öst ned med regn och annat otyg. Jag tror ärligt talat att Gud, Jack Frost och alla de andra snubbarna uppe i molnen har börjat läsa Aftonbladet. När Aftonbladet säger att sommaren är slut, då lyder Gud. Andra dagen efter det som Aftonbladet kallade "sista sommardagen" så haglade det ju, for Pete's sake!

Jag och Pontus har för övrigt listat ut just varför Hitler sköt sig själv. I en sista desperat allianskupp försökte befälsstaben göra en diplomatisk fingervisning om att javisst var nazisterna trevliga ryssar dem också, genom att göra något typisk ryskt. Hitler förkastade förslaget om att stå på gatorna och dricka vodka, men han gillade Göbbels idé om rysk roulett...

Speer vann.