Att Flytta Från En Plats till en Annan

Flytta = bra. Städa = dåligt. Flyttstäda = DOES NOT COMPUTE.

Så lägenheten på Lilla Essingen är kirrad. Ganska nära motorvägen men det hörs inte alltför mycket. Inne i lägenheten lär det vara lika mycket som de andra lägenheterna, som ofta låg nära vältrafikerade vägar.

Läget är inte riktigt som jag tänkte, eftersom jag har mer att göra på Söder än på Fridhemsplan, men det är ändå något så jävla bra att byta en timmes pendeltåg till T-Centralen mot fem minuters buss till Fridhemsplan. Att man sedan byter ned sig från stor villa till fyra på 90 kvadrat var ändå väntat. Sommarstället, som varenda människa som läst tidigare inlägg av dammbyggandet känner till, ligger rätt nära men ändå bort från stan. Otroligt bra läge på båda två, faktiskt. Att det dessutom finns en båtbrygga inte långt från lägenheten, som båten till sommarstället incidentally stannar på, är desto bättre.

Klart man kommer sakna huset här ute i Södertälje. Bott här hela mitt medvetna liv, ungefär. Eller, tja, sedan sexårs iaf. Kommer dock inte sakna den här lilla slumorten utanför Stockholm. Finns inte mycket här förutom ett par betonghus som skall föreställa ett trevligt och kreativt centrum. Visserligen har mycket av staden rustats upp på senare tid - bussarna har bytts ut till sådana som faktiskt kan köra utan att utstöta ljud på 130 decibel, den slummiga gallerian vid kebabstället har blivit mycket snyggare och biblioteket har förbättrats. Kommunikationerna suger apa och det tar 40min bara till plugget(Det kommer det förstås att göra från stan också - Damn you, Tumba).

Fan vad det blev rant av det här.

Det menade jag inte.
Jag menade att skriva en humoristisk kommentar till dagens flyttstädning.
Låt mig börja med att bekräfta den universella regeln om att människor av det kvinnliga könet faktiskt, såsom ofta påpekat i filmer, TV och nät, behöver sjuttiotre väskor och skor vid sin omedelbara räckvidd vid något givet tillfälle. Jag försökte rensa ut hallen, och garderoben på det, inför visningen på lördag. När jag kommer till det ganska uttröttande problemet med skorna föreslår jag för min far att familjen håller sig till ett eller två par skor var, under den vecka som krävs innan visningen är. Han håller med mig. Jag går ut och föreslår detsamma till min käre syster, som genast säger att hon använder mer än två par skor och vill inte ställa in alla.

Okej, tänker jag, och går ut i hallen igen. Jag börjar rada upp skorna på trappstegen, så jag faktiskt kan se vilken mängd det är. Skorna som stod ute i hallen var inte ett så stort problem - bara fyra trappsteg - men jag var medveten om att man inte kunde öppna garderobsdörren utan att en drös skor föll ut och slog en medvetslös. Jag trycker därmed upp dörren och inväntar den explosion av fotsmyckningar som kommer därut.
Vad väntar mig i garderoben? Tja, två par gamla stålhättade, gothiga kängor som syrran använde när hon gick i, vadå, sjuan kanske. Ett antal år sedan. Tusentals diverse skor som jag är säker på att ingen känner sig vid. Ett antal väskor fyllda med skor. Etcetera.

Jag ställer upp alla på trappan och det blev rena akrobatiken att komma upp till toppen för de sista. Skor fyllde varenda trappsteg och för att inte gå på någon behövde man försiktigt lära sig ett utsirat mönster längs kanterna på trappstegen där man inte kunde hålla i något - man behövde nämligen händerna för att ta sig upp för trappan. Desperat svingandes i diverse handtag och stolpar fick jag till slut upp samtliga par skor för trappan och kallar in min syster för att sortera ut sina skor.
"De här... och dem här... Och jag lär behöva dem här".
Till slut hade hon tagit ett urval som bara fyllde ungefär hälften av det utrymme jag hade sparat ut till skorna. Och eftersom skor fortfarande slingrade sig upp mellan två våningsplan visste jag att min käre mor skulle kräva minst åtta tredjedelar för sin skomängd.

För i helvete! Det handlar om en vecka här! EN VECKA! Jag hankar mig fram genom ett år på ett par skor, och det enda jag behöver är the occasional skoputs. Jag kräver alltså drygt 30x30 centimeter, kanske 40, för att mitt skobehov skall vara tillfredsställt under en period mellan att snön töar bort, och att den kommer tillbaka igen. Jag gillar inte sandaler och har idrottsskorna i garderoben. Och behöver jag vinterkängor så står dem i garderoben.

Jag surnade till något över detta men planerar smyga in några av dem fåniga paren till garderoben. Att tro att ett par väldigt mesiga sandaler indeed kommer fungera när jag tycker det är kyligt med tjocktröja är bara fånigt. Att tro att sådana sandaler, rent generellt sett, fungerar i Sverige är en skum idé från första början. Men jag vet att min käre mor kommer troligen ha liknande åsikter, bara i en större magnitud och med mer bestämdhet. Det värsta är att hon kommer hem från Oslo i morgon eftermiddag och om skorna är kvar i trappan kommer hon att go nuts. Om jag däremot skulle omdistribuera skorna på ett sätt som jag finner vettigt skulle hon inte vara glad över att hon inte fått titta på vilka skor hon vill ha. Skulle jag däremot ställa dem i samma stökiga position som förut skulle hon anta att hela hallen var ostädad och göra allt igen.

Och handväskor då. Systern använder en handväska, eller väska åtminstone. Hon har klarat sig utan en ett tag. Men när jag rensar ut garderoben dyker två av hennes "gamla" handväskor upp, och hon påpekar genast att dem skulle hon vilja ha kvar. Jag säger då att, kanske man inte behöver ha handväskorna ute, så att det ser stökigt ut i hallen? Efter kanske en minuts lugn konversation flippar hon totalt, slänger ner allt ur garderoben(Även efter att hon predikat om hur man skall vara försiktig med alla saker, kängor och handväskor liksamma), och stormar ut till köket.

Okeeej. Jag fortsätter röja lite i garderoben, ignorerande de två handväskor som låg lite sådär hånskrattandes på golvet. Efter ett tag kommer systern tillbaka in, ber om ursäkt och föreslår att handväskorna kan sitta på hyllan, bredvid en annan pryl.

Visst, liksom, det är en reasonable sak att göra. Men det var lite smått störande att man måste jaga upp sig över en sådan liten sak. Att det dessutom verkar rätt med sådana enorma mängder accessoarer, under en enda fånig liten vecka, verkar också konstigt. Hade det handlat om mina grejer hade vi packat ner rubbet i en flyttlåda och inte rört skiten förrän den stod i en annan bostad.

Men nåväl.
En annan sak jag har lärt mig genom årens lopp är att om man, av något obskyrt skäl, skall gå genom NK med en kompanjon av det andra könet bör man inte välja huvudentrén. Där ligger parfymavdelningen och det är säkert att man kommer att bli försenad med uppemot tjugo minuter.