Mysteriet Tätnar - pause - NOT

Så dessa små 72:or har nu skalat upp sin jobbighet ytterliggare lite. Min lilla plan behövdes inte - de var tillräckligt tydliga än då. De satt konstant i min närhet och höll på och lekte med just de signatur-gemen som de använt till de små lapparna, de zebrarandiga ena. Troligen meningen också.

Det blev ganska tydligt vilka det handlade om. Speciellt eftersom det till och med dök upp ett helt gäng email i min skolpost med saker i stil med,
I quote,
"Hej, från dom två som tycker att du är het. Är du sur på oss? :), svara om du vill.jag lovar vi skojar inte med dig vi menar det vi skrev i brevet men vi vågar inte fråga dig om du är arg på oss för du ignorerar oss:("
"förlåt förlåt förlåt vi menar vad vi sa i brevet du e faktiskt HET!"
"hej, det är roligt när du e glad , du har ett fint leende heting!!!"

Visst, liksom, de får hålla på hur mycket de vill. Små lappar i skåpet kan jag ta, och emailen kan jag acceptera. Men det som börjar bli redigt störigt är att de faktiskt förföljer mig konstant. Två dagar spenderade dem i konstant närhet. Pretty obvious, and pretty annoying.
Det är störigt att dem valt att en barnslig liten lek skall centreras runt mig. Jag har bättre saker för mig än att konstant se ett par sjuor i ögonvrån. I början var det mest skumt men efter ett tag blev det redigt störande. Jag vet inte om det verkar så tydligt i text, men testa det själv någon gång och se hur det känns efter en stund.

Häromdagen ville de erbjuda mig en dricka, as well. Jag var knappast intresserad efter att jag tryckt i mig fem eller något sådant(vadå, de kostar ju fem kronor for goodness sake!), vilket också var orsaken till att jag just kommit tillbaka från att ha pissat. However, jag tycker att även de kan spendera sin tid på ett bättre sätt. I sure know I can.

Vilket gör det till ett totalt mysterium varför jag sätter mig och bloggar medan jag i själva verket borde plugga svenska.

The Mystery Unravels

Ok, here's the deal.

Onsdag: Jag glömmer min loggbok i basgruppsrummet. När jag återvänder i slutet av dagen har någon skrivit in, med blyerts, "is the shit <3" efter mitt namn. Polarens skämt tänker jag.
Torsdag morgon: Öppnar skåpet tidigt på morgonen för att lämna kavajen. En liten lapp ramlar ut. Den är ihopvecklad, ungefär storleken av ett månadskort. Lappen är ihopvikt och förseglad med ett litet gem, med zebramönster. På lappen står det, "Kendall, du é het. Från: 2 tjejer i 7:2".
Torsdag kväll: Öppnar skåpet igen - ny lapp ramlar ut. Fortfarande ihopvikt, fortfarande med
zebragem, men denna gång större och med ett annat budskap.
"Psst du é hetast i hela världen"
"Vi lovar!, vi skojar inte!
Du é verkligen HET!
Simon Kendall!

Från dom 2 tjejerna
Det är inte dina kompisar som skojar med dig! Vi lovar(checka handstilen

Vi är dina hemliga fans! We are your stalkers!"


...

Liek wtf.
En tjuga på att det är mina polare(:P). Anything else would seem odd, and possibly quite deranged. Lapparna isätts i skåpet mellan klockan 15 och 17, that's all I know. Mellan torsdag morgon och torsdag kväll har jag diskuterat frågan med en vän, och sagt bland annat
"Det är klart Danne, möjligen Jonas", varpå han påpekar den väldigt icke-Jonas-iga handstilen.

Så jag har artikulerat en plan.
Imorgon skall jag, med ganska högljudd röst, prata om det med vissa nyckelord om och om igen. Bara för att, liksom. Jag säger något i stil med,
"Well, jag är i alla fall säker på att de inte känner till mitt internetalias", eller, tja, jag vet inte. Förslag är uppskattade.

Vid något tillfälle skall jag även stanna i området runt mitt skåp till sent på dagen. Skulle lapparna sluta komma vid någon tidpunkt här emellan är det lika bra. Palla lappar liksom. Såååå 90-tal.

Edit: Bloggers formatering är helt cpad. Den är dålig på radbrytningar vad det verkar.

Bloodshed n Poetry

So. Jag har alltså varit iväg och skurit upp det eviga nageltrånget. Av något skäl har jag ärvt whiny ass tår som inte kan hantera sin egen nagel. Den har alltså sedan flera år tillbaka varit konstant svullen, öm och då och då blodig/varande. Not funny.

Jag har haft det här på båda stortår men nyligen(well, 2 år sen) opererat den ena. Det gick assmidigt, didn't feel a thing och hade inga problem what-so-ever med den efteråt. Så vi har de senaste två åren gått runt och sagt, alright, vi ska lösa det här, alldeles strax. Först igår kunde vi åka iväg och skära upp den.

Det är en jävligt skum procedur faktiskt. Först mötte jag en bitter receptionist som var hur purken som helst över en tre minuters försening. Hon sade med en gnällande röst att ja, nu är du ju försenad lilla ponken, nu måste jag ringa herr doktor för att se om han kan ta emot dig tre minuter senare än normalt.

Jag hade överseende för den här lilla incidenten och fick helt enkelt anta att hennes morgonkaffe hade vart lite surt. Men så fort herr doktor sade, javisst, tre minuter är ingenting struttade jag iväg och lade mig prompt på närmaste brits. Herr doktor dök upp efter en liten stund, närmast samtidigt som min käre mor. Raskt satte han igång med kuttandet och allting var över på tjugo minuter.

Det skumma med ingreppet att det som gör ondast är egentligen bedövningen. Eftersom herr doktor faktiskt kommer att skära upp ett öppet sår i foten så behöver man förstås lokalbedövning - två feta jävla sprutor som han sticker in direkt i benet. Det gör förstås asont eftersom den ska långt in i en tå som består av väldigt lite annat än ben n shit. Av något obskyrt skäl gör det alltid mer ont än någon annan spruta jag någonsin har tagit.

Det tar dock inte lång tid innan bedövningen sätter in. Först känner man sticket från sprutan, sedan ett till - och sedan får man en kittlande känsla under huden. Efter ett tag försvinner den kittlande känslan och då känner man ju ingenting. Man känner vibrationer, vidröringar etc - men allt annat är borta. Herr doktor tog en skarp sprutnål och började sticka lite här och var på tån, men jag kände nada.

Efter det började kuttandet. Man känner hur han drar runt i tån, man hör och känner det äckliga dragandet och raspandet som man egentligen inte vill veta vad det är, och man känner när han drar på kompressen. Inget annat. Helt skumt egentligen.

Förra gången släppte bedövningen långsamt, lite snällt sisådär(jag kan dessutom erinra mig om att endast ha känt en spruta men fått sju - whatev). När bedövningen släppte på riktigt var precis när jag stod på parkeringen till den lokala mataffären kanske sådär tjugo minuter senare, men det gjorde inte precis särskilt ont så det var lugnt ändå. Den här gången, however, släppte den snabbt, precist och med en helvetes massa smärta. Jag stod vid mjölkhyllan och skulle plocka ut gud vet vad när jag plötsligt stannade till. Kroppen gav sig helt plötsligt tillkänna om att en del av den var styckad, nedblodad och fullständigt massakrerad - närmast ett ramaskri från ett sådant litet ingrepp. Jag haltade iväg till bilen och satte mig ner en stund för att undvika för mycket tryck på såret.

I skrivande stund har det alltså gått en dag och tån är endast väldigt blodig. Jag har dock inte varit modig än att ta bort bandaget, så det får vänta en stund. Den är fortfarande väldigt öm dock, och vid minsta beröring kommer man känna ett litet spjut som går in i smärtcentrum av hjärnan. Sandaler är att föredra de kommande dagarna.


Jag har dock noterat att Dammbyggarbloggen inte har handlat så mycket om dammbygge längre. You surprised? Well, de senaste veckorna or so har jag ju inte bara varit och pluggat hela dagen, utan även flyttstädat, och dessutom har det ju verkligen öst ned med regn och annat otyg. Jag tror ärligt talat att Gud, Jack Frost och alla de andra snubbarna uppe i molnen har börjat läsa Aftonbladet. När Aftonbladet säger att sommaren är slut, då lyder Gud. Andra dagen efter det som Aftonbladet kallade "sista sommardagen" så haglade det ju, for Pete's sake!

Jag och Pontus har för övrigt listat ut just varför Hitler sköt sig själv. I en sista desperat allianskupp försökte befälsstaben göra en diplomatisk fingervisning om att javisst var nazisterna trevliga ryssar dem också, genom att göra något typisk ryskt. Hitler förkastade förslaget om att stå på gatorna och dricka vodka, men han gillade Göbbels idé om rysk roulett...

Speer vann.

Damn this bureaocracy

Insåg just en sak.

Jag spelade den stängda betan till Company of Heroes: Opposing Fronts. Som gäller med sådana saker var det förstås en Non Disclusure Agreement som behövde skrivas under innan man fick börja spela. Det innebar att det var kontraktsbrott att säga något om spelet utanför de stängda beta-forumen.

NDAn på den stängda betan håller i tre år framåt, efter att det skrivs under. Betan släpptes för allmänheten den första september, utan någon NDA.

Jag har dock inte spelat i den öppna betan eftersom den krävde en seg patchnedladdning som endast kunde göras genom spelets seeeega interface, i 0.005 kbit/s.

Eftersom kontraktet fortfarande gäller är det thus olagligt för mig att tala om en öppen beta.

Att Flytta Från En Plats till en Annan

Flytta = bra. Städa = dåligt. Flyttstäda = DOES NOT COMPUTE.

Så lägenheten på Lilla Essingen är kirrad. Ganska nära motorvägen men det hörs inte alltför mycket. Inne i lägenheten lär det vara lika mycket som de andra lägenheterna, som ofta låg nära vältrafikerade vägar.

Läget är inte riktigt som jag tänkte, eftersom jag har mer att göra på Söder än på Fridhemsplan, men det är ändå något så jävla bra att byta en timmes pendeltåg till T-Centralen mot fem minuters buss till Fridhemsplan. Att man sedan byter ned sig från stor villa till fyra på 90 kvadrat var ändå väntat. Sommarstället, som varenda människa som läst tidigare inlägg av dammbyggandet känner till, ligger rätt nära men ändå bort från stan. Otroligt bra läge på båda två, faktiskt. Att det dessutom finns en båtbrygga inte långt från lägenheten, som båten till sommarstället incidentally stannar på, är desto bättre.

Klart man kommer sakna huset här ute i Södertälje. Bott här hela mitt medvetna liv, ungefär. Eller, tja, sedan sexårs iaf. Kommer dock inte sakna den här lilla slumorten utanför Stockholm. Finns inte mycket här förutom ett par betonghus som skall föreställa ett trevligt och kreativt centrum. Visserligen har mycket av staden rustats upp på senare tid - bussarna har bytts ut till sådana som faktiskt kan köra utan att utstöta ljud på 130 decibel, den slummiga gallerian vid kebabstället har blivit mycket snyggare och biblioteket har förbättrats. Kommunikationerna suger apa och det tar 40min bara till plugget(Det kommer det förstås att göra från stan också - Damn you, Tumba).

Fan vad det blev rant av det här.

Det menade jag inte.
Jag menade att skriva en humoristisk kommentar till dagens flyttstädning.
Låt mig börja med att bekräfta den universella regeln om att människor av det kvinnliga könet faktiskt, såsom ofta påpekat i filmer, TV och nät, behöver sjuttiotre väskor och skor vid sin omedelbara räckvidd vid något givet tillfälle. Jag försökte rensa ut hallen, och garderoben på det, inför visningen på lördag. När jag kommer till det ganska uttröttande problemet med skorna föreslår jag för min far att familjen håller sig till ett eller två par skor var, under den vecka som krävs innan visningen är. Han håller med mig. Jag går ut och föreslår detsamma till min käre syster, som genast säger att hon använder mer än två par skor och vill inte ställa in alla.

Okej, tänker jag, och går ut i hallen igen. Jag börjar rada upp skorna på trappstegen, så jag faktiskt kan se vilken mängd det är. Skorna som stod ute i hallen var inte ett så stort problem - bara fyra trappsteg - men jag var medveten om att man inte kunde öppna garderobsdörren utan att en drös skor föll ut och slog en medvetslös. Jag trycker därmed upp dörren och inväntar den explosion av fotsmyckningar som kommer därut.
Vad väntar mig i garderoben? Tja, två par gamla stålhättade, gothiga kängor som syrran använde när hon gick i, vadå, sjuan kanske. Ett antal år sedan. Tusentals diverse skor som jag är säker på att ingen känner sig vid. Ett antal väskor fyllda med skor. Etcetera.

Jag ställer upp alla på trappan och det blev rena akrobatiken att komma upp till toppen för de sista. Skor fyllde varenda trappsteg och för att inte gå på någon behövde man försiktigt lära sig ett utsirat mönster längs kanterna på trappstegen där man inte kunde hålla i något - man behövde nämligen händerna för att ta sig upp för trappan. Desperat svingandes i diverse handtag och stolpar fick jag till slut upp samtliga par skor för trappan och kallar in min syster för att sortera ut sina skor.
"De här... och dem här... Och jag lär behöva dem här".
Till slut hade hon tagit ett urval som bara fyllde ungefär hälften av det utrymme jag hade sparat ut till skorna. Och eftersom skor fortfarande slingrade sig upp mellan två våningsplan visste jag att min käre mor skulle kräva minst åtta tredjedelar för sin skomängd.

För i helvete! Det handlar om en vecka här! EN VECKA! Jag hankar mig fram genom ett år på ett par skor, och det enda jag behöver är the occasional skoputs. Jag kräver alltså drygt 30x30 centimeter, kanske 40, för att mitt skobehov skall vara tillfredsställt under en period mellan att snön töar bort, och att den kommer tillbaka igen. Jag gillar inte sandaler och har idrottsskorna i garderoben. Och behöver jag vinterkängor så står dem i garderoben.

Jag surnade till något över detta men planerar smyga in några av dem fåniga paren till garderoben. Att tro att ett par väldigt mesiga sandaler indeed kommer fungera när jag tycker det är kyligt med tjocktröja är bara fånigt. Att tro att sådana sandaler, rent generellt sett, fungerar i Sverige är en skum idé från första början. Men jag vet att min käre mor kommer troligen ha liknande åsikter, bara i en större magnitud och med mer bestämdhet. Det värsta är att hon kommer hem från Oslo i morgon eftermiddag och om skorna är kvar i trappan kommer hon att go nuts. Om jag däremot skulle omdistribuera skorna på ett sätt som jag finner vettigt skulle hon inte vara glad över att hon inte fått titta på vilka skor hon vill ha. Skulle jag däremot ställa dem i samma stökiga position som förut skulle hon anta att hela hallen var ostädad och göra allt igen.

Och handväskor då. Systern använder en handväska, eller väska åtminstone. Hon har klarat sig utan en ett tag. Men när jag rensar ut garderoben dyker två av hennes "gamla" handväskor upp, och hon påpekar genast att dem skulle hon vilja ha kvar. Jag säger då att, kanske man inte behöver ha handväskorna ute, så att det ser stökigt ut i hallen? Efter kanske en minuts lugn konversation flippar hon totalt, slänger ner allt ur garderoben(Även efter att hon predikat om hur man skall vara försiktig med alla saker, kängor och handväskor liksamma), och stormar ut till köket.

Okeeej. Jag fortsätter röja lite i garderoben, ignorerande de två handväskor som låg lite sådär hånskrattandes på golvet. Efter ett tag kommer systern tillbaka in, ber om ursäkt och föreslår att handväskorna kan sitta på hyllan, bredvid en annan pryl.

Visst, liksom, det är en reasonable sak att göra. Men det var lite smått störande att man måste jaga upp sig över en sådan liten sak. Att det dessutom verkar rätt med sådana enorma mängder accessoarer, under en enda fånig liten vecka, verkar också konstigt. Hade det handlat om mina grejer hade vi packat ner rubbet i en flyttlåda och inte rört skiten förrän den stod i en annan bostad.

Men nåväl.
En annan sak jag har lärt mig genom årens lopp är att om man, av något obskyrt skäl, skall gå genom NK med en kompanjon av det andra könet bör man inte välja huvudentrén. Där ligger parfymavdelningen och det är säkert att man kommer att bli försenad med uppemot tjugo minuter.