blogging break

Det verkade ganska dystert här ute när jag kom i torsdags. Regnet öste ner i snurriga skurar och det var endast i vissa mellanrum som man faktiskt vågade ta sig ut. Jag och syrran trotsade dock regnet på fredagen och åkte ut och paddlade kanot - i regnkläder förstås. Och som kan förväntas när jag förbereder mig på detta viset började regnet genast sina så fort det insåg vad vi tänkte göra. Jahapp, tänkte jag, och stannade kanoten, bara att dra av sig regnkläderna igen. Guds ironi gick dock förlorad på resten av trippen eftersom det inte regnade på oss mer.

Idag har det dock varit väldigt fint väder. Vart. Nu har molnen förvandlats till den där spegelgojsiga typen som reflekterar allt solljus så pupillerna bränns ut när man tittar upp. Genom ett evigt kisande kan man dock ta sig ut.

Jag klippte gräsearch nemesis idag. Det behövdes. Det verkade inte så när jag kom men när jag väl började klippa blev det mer och mer tydligt att gräste hade saknat en duglig klippning. Gräsklipparen körde nämligen fast ungefär tio minuter in i arbetet. Satan. Jag drar igång den igen och går ett par meter, och förstås kör den fast igen. "Okej", tänker jag, "om det är så du vill ha det", och börjar dra upp gräsklipparen ett par snäpp. Detta höjde upp gräsklipparens blad ett par nivåer så att den thus började skära lite mindre djupt - och behövde hantera mindre gräs. Jag antar att det är lite mer tydligt när man väl fipplar med den, men jag beskrev det så gott jag kunde.

Jag fortsätter klippa men efter en liten stund börjar det märkas att gräset är lite tjockare högre upp på tomten. Gräsklipparen kör fast igen, men då börjar jag bli sur. Höjdskillnaderna i gräsklippningen märks nämligen ganska väl när man klipper det nästa gång eftersom gräsklipparen kommer behöva ställas in olika på olika delar av gräsmattan. Det är alltså en ond cirkel man ALDRIG kommer ur. Därför ville jag inte ha för stora skillnader, och ville därför från början inte ändra nivån på bladen.

Så istället drog jag upp gasen till högsta. "Nu faan dig, gräsmattan", och drog igång den. Helvete vad den flög. Ungefär fem meter. Sen fick jag dra upp nivån igen. I think you can see where this is going.

Efter att ha klippt hela gräsmattan i olika omatchande nivåer kollapsade jag på ett bra ställe. Sen gick jag och åt lunch.
Under lunchen diskuterade vi dammens öde. Jag hade nämligen inte fått jobba på't på en rätt lång stund. Den bit där jag grävde upp gräsmattan var redan fixad - det har ni ju sett tidigare. Vad jag behövde göra var alltså att gräva upp sluttningen. För detta behövde alla med uppsåt planterade växter tas bort. Jag trodde detta var en process som skulle ta en infinite time och thus skulle jag aldrig få gräva upp sluttningen - förrän slutet av nästa sommar kanske. Som det visade sig hade morsan redan grävt upp alla växter som hon ville ha kvar och det som stod kvar var bara att riva upp.

Sagt och gjort. Jag har nu rivit, grävt, klöst, yxat, krossat, krattat och skrikit i sluttningen i närmare tre timmar. Vi har nu ett par tydliga nivåer där stenarna - de som ska vara gjutna - faller på plats och skapar ett helt gäng vattenfall. Kan se ganska tufft ut. Jag skulle gett er bilder om det hade existerat en kamera i min ägo vid tillfället. However, vid nästa möjliga tillfälle ska jag ta med kameran och ta ett par foton.

Det var inte helt lätt att gräva upp sluttningen. Först, förstås, gällde det att döda alla små växter och undergrowth som hade kommit att dominera sluttnigen de senaste åren. Efter lite rotande i trädgårdsskjulet hade jag funnit en duglig kratta och började dra upp växter. Inte helt lätt, eftersom växterna verkade föredra att stanna i sluttningen än att komma upp och hamna på en komposthög. Konstigt. Sedan visar det sig att det går ett par rör kors och tvärs över sluttningen. Det verkade dumt, tyckte jag, och frågade morsan what that was all about. Hon sade att hon trodde att det var avrinningsrör från mulltoan. WTF? Skitrör i min damm? Åt helvete heller!

Jag fick visst, efter en stunds logisk tänkande, klara mig med det. Hellre lite överflödig skit i ett par rör under dammen än i duschrummet, sort of. Även om det var en notion som jag inte riktigt gillade visste jag att den skulle mer än täckas av jord, dammduk, sten och vatten.

Jag stod och krattade lite futilt med en kratta och fick plötsligt tag i något riktigt hårt. "En baddare", tänkte jag, och drog i med all min kraft. Allt det ledde till var att all min kraft användes till att trycka mig bak i sluttningen. Jag går fram och kollar på vad krattan fastnade i. Och allt som syns är en futtig liten rot. Det tyckte jag var mesigt och började dra i den. Än en gång föll jag i backen.

That was the point where I could've: (a: figured that I was becoming old and weak (2: lied to myself, and figure that the root must've been very well established in it's surroundings. I preferred option 2.

Thus hämtade jag en rejäl sekatör och började gå loss på roten. Det tog ungefär fem sekunder och framstod inte som något rejält hinder. Jag antog att den helt enkelt var en seg rot men något ruttnad.

Den var väldigt seg. Vägrade ge vika oavsett hur mycket jag drog i den. Det var först när jag såg hur trädet bredvid mig började gunga i takt med mina drag som jag insåg att det inte bara var en random rot. Det var dock ett väldigt litet träd och jag drog upp det med spaden.

Sedan fann jag ett helt nätverk av gamla stammar och annat fanskap som satt stenhårt i backen. Jag började gräva upp den men insåg snart att den var för djupt rotad. Istället gick jag in i min morfars gamla verkstad(Huset och tomten tillhörde mina morföräldrar fram till juli - thus vrakpriset på en underbar fastighet), där han hade haft tusentals olika verktyg och grejer. Jag valde en decent sized axe och började hugga.

Det var INTE lätt. Inte bara fick jag vara försiktig för att inte sitta i vägen för svinget, men hela backen var ju också sjukligt obekväm att ens luta sig i. Det var lättare med spaden eftersom man inte behövde vika sig trippel för att komma ner på rätt höjd. Jag började hugga så bra jag kunde men tyckte att yxan skulle vara ett otympligt verktyg. Istället började jag jaga efter morsans japanska såg som hon använt till att beskära diverse träd på tomten. Den låg - oskyddad - i källaren, och jag försökte istället såga av roten. Det var ännu ineffektivare och obekvämt. Till slut började jag använda både yxan och sågen - inte samtidigt, dock - och fick efter många minuter och en otrolig mängd sparkar med gummistövlarna få bort roten. Sen täckte jag den med jord och började behandla nästa på samma sätt.

Det gick bra, i alla fall. Jag har ett antal tydliga nivåer. Jag har en god förhoppning om att kanske kunna mäta ut dammduken någonstans nästa vecka. Jag har också en fantastiskt ojämn gräsmatta och en helt slutkörd gräsklippare.

Synthmon out.